söndag 15 januari 2017

Det där med rättigheter

Efter inlägget häromdagen har jag funderat lite mer på friheter och rättigheter.

Vi till höger vill gärna dela upp rättigheter i negativa rättigheter (de fina rättigheterna, de som staten kan ge oss utan vidare) samt de positiva rättigheterna (de icke lika fina rättigheterna, de som staten kan ge oss genom att ta från någon annan. Vi gillar yttrandefrihet, näringsfrihet och öppna gränser, men tycker illa om "ekonomisk demokrati" samt rätt till jobb och bostad. Den enes rätt till en gåva från staten är den andres tvång att gå till jobbet för att skrapa ihop till gåvan. Lite så här:


Jag börjar misstänka att vi gör världen lite väl enkel för oss. Att vi bör lyssna lite på vänstern emellanåt. Låt oss börja med nattväktarstaten.


Rätten till liv - att inte bli ihjälslagen - borde vara enkel. Staten kan väl garantera oss den bara genom att inte skicka Gestapoofficerare att ha ihjäl oss? Nej! Låt oss, istället för att titta på förhållandet stat/medborgare sätta oss själva i centrum. För att jag skall slippa bli ihjälslagen räcker det inte att staten lägger band på sig, även alla andra aktörer måste också hindras att skilja mitt huvud från resten av kroppen. För mig, och kanske även för dig, spelar det ingen större roll om jag blir ihjälslagen av Säpo eller av en ilsken hord pingstvänner som stör sig på min senaste Jesus-karikatyr.

Staten måste, för att kunna säkra min rätt till liv, avlöna en hord med poliser, domare, socialsekreterare och fångvaktare. Staten måste bygga polishus, domstolar och fängelser. Staten måste analysera och förutse konfliktnivån i samhället och när orosmolnen hopar sig i förväg tillsätta de resurser som krävs för att hålla ordningen. Japp, just det där som staten inte är särskilt skicklig på att göra idag. Så alla de socialister som absolut inte vill bo i en nattväktarstat kan glädja sig med att vi nog inte når upp till nattväktarstatens krav. Kanske inte så de tänkte sig det hela.


Rätten att yttra sig, då? Notera att jag inte använde just ordet "yttrandefrihet". Den negativa rättigheten, gentemot staten, är lätt att uppfylla - bara för staten att låta bli att belägga oss med munkavle. Jag ser fram emot den dagen då lagen om hets mot folkgrupp försvinner.

Positiva rättigheter, då? Hur långt är vettigt att gå? Som vänstern brukar påpeka vad gäller ekonomiska rättigheter, så har den fattige inte möjlighet att utnyttja det man har rätten till. Vad tjänar det till att hyllorna dignar av bröd när plånboken är tom? Skall då staten gå in och köpa internetabonnemang åt alla, egen websida till alla, en egen kolumn i DN åt varje medborgare?

Nej, ovanstående är att gå för långt. Några punkter jag har tänkt på tidigare:
  • De digitala motorvägarna skall vara öppna för alla. Det finns en postlag som beskriver hur aktörerna på marknaden skall bete sig, och hur konsumenter/brukare skall skyddas och ges tillgång till service. Jag vill se något liknande för nätet. Plattformar för opinionsbildning på nätet domineras idag av några få privata aktörer (Facebook, Twitter, ...). Du kan bli avstängd utan rättegång för att ägarna inte gillar din uppsyn. Här har staten en uppgift. Inte att tvinga ägare att blocka oönskat material, tvärtom - att tvinga ägare att inte blockera dig. En amerikansk lag som går steget före hade varit mumma.
  • I det längsta bör vi inte ingripa i hur privata ägare driver sina företag. Vill ett företag inte ha anställda med högeråsikter eller mörk hud, så är det deras ensak. Offentlig verksamhet, däremot, har redan idag andra krav. Där är det till exempel redan idag ett lagbrott att eftersöka vem som läckt till pressen. Jag vill ha en till paragraf:
    Den offentliganställde som avskedar, icke anställer eller på annat sätt särbehandlar anställda för deras politiska åsikters skull skall dömas till (kortare) fängelsevistelse.
    Förhoppningsvis kan det rensa upp i värdegrundsträsket lite grand.


Rätten till en bostad, då? Där måste väl vi konservativa sätta ned foten och säga att det där är socialistiskt trams!?

Ja och nej. En stat har, enligt mig, olika möjligheter att angripa bostadsmarknaden.

Den kan använda låt gå-metoden. Var och en ansvarar själv för att fixa tak under huvudet, och staten lägger inga hinder i vägen.




Resultatet blir sällan enligt Svensk Byggnorm, men vad tusan, man får tak över huvudet. Även om taket bara är en kvadratmeter korrugerad plåt.

Staten kan också definiera en massa regler som hindrar bostäder från att byggas: planering av var bostäder får och inte får byggas, byggregler som endast tillåter bygge av dyra bostäder långt utanför de fattigas ekonomiska ramar, kommuner som via sitt planmonopol endast delar ut mark till de stora bolagens kostnadsupphållande oligopol, och så vidare.

I så fall anser jag att staten har ett ansvar att hantera effekterna av sitt eget agerande. Nej, jag anser inte att våra kommuner skall köpa lägenheter åt rumänska tiggare, lika lite som jag förväntar mig få en lägenhet i Oslo ifall jag skulle välja att flytta till Nordens Klondyke och dess, för en svensk, oåtkomliga kostnadsläge. Däremot har staten ett ansvar gentemot sina medborgare. Olika varianter har prövats genom åren:
  • Subventionera byggbolag. Jomenvisst, resulterar bara i att byggbolagen plockar åt sig mer vinster.
  • Bidrag till de som egentligen inte har råd. Det lär bli dyrt när nu alltfler skall dela på bidragen, och det inte blir så många fler som betalar in.
Jag misstänker att staten kommer få backa lite, och godkänna byggen av billigare, sämre bostäder.



Ett ledmotiv i det ovan sagda är att staten, med sitt våldsmonopol, står som garanten för att medborgares rättigheter inte kränks. Av staten själv, eller av andra aktörer som besitter makt eller våldskapital. Varför ska just staten göra detta? Jo, därför att det är just staten vi avhänt oss våldsanvändningen till. Alternativen till staten - jag själv med basebollträ, AFA, Soldiers of Odin, Hells Angels, maffian - är inte trevliga.

Rätten till sexuell njutning, då? Nej, vet ni vad. Något får ni sköta själva. Eller, om ni har tur, ihop med någon annan.

lördag 14 januari 2017

Frihetens förgörare


Hoten mot vårt öppna samhälle haglar.

Häromveckan avgick ett socialdemokratiskt kommunalråd i skånska Skurup efter att han blivit utsatt för ett högerextremt attentat. Att detta är en attack emot demokratin som skall bekämpas på bred front är alla överens om. Utan SMR. De är förvisso överens om att det är en attack emot demokratin, det var väl det som var avsikten, men vill nog inte bekämpas.

Så för mig återstår inte så mycket att säga om det ärendet. Alla är överens. Krypen som gjort detta skall skaka galler.

Som jag varit inne på tidigare - Är islamismen det storsta hotet? - så är jag mer oroad för de som inom det demokratiska systemet verkar för att tränga ihop åsiktskorridoren till ett svart hål.

Senaste illustrationen är Janouch-affären. En invandrad kvinna berättar sin sanning om det hemska Sverige i utländsk TV. För detta får hon massiv kritik i Sverigedemokraterna närstående hatpress för landsförräderi gentemot Fosterlandet, och backas stenhårt av en enig kulturvänster. Kunde man tro. För det visar sig att det är DN och Expressen som gått runt till Janouchs förläggare och pressat dem att "ta avstånd". Och "hatpressen" som backar Janouchs rätt att uttala sig utan att förlora sin försörjning. Den bokhandel som nu tagit bort Janouchs barnböcker (!) ur sitt sortiment då de ogillar hennes åsikter har definitivt inte Vit Makt-böcker som en storsäljande kategori. Upp och ned är världen. Gudmundsons ledare om en vänster i spinn känns väldigt vältajmad.

Positionsbytet verkar inte heller vara begränsat till vänstern, utan vara något allmänmänskligt. På Facebook och Twitter pågår nu en rasande diskussion där vänstern försvarar äganderätten - "en bokhandlare har rätt att vägra sälja vilka böcker de vill" - samtidigt som högern anser att yttrandefrihet är något vidare än relationen mellan staten och dess medborgare. Normalt brukar det vara tvärtom: högern som försvarar bensinmacksägares rätt att vägra hyra ut bilar till romer, och vänstern som breddar begrepp som rasism långt utanför dess ursprungliga betydelse.




Är det nu dags för oss i högern att gå till motattack: att anmäla varenda vänstertomte med odemokratiska eller obehagliga åsikter till arbetsgivare och uppdragsgivare, så att de må stå utan försörjning? Att vägra gå på teatrar med Sven Wollter i ensemblen, vägra titta på damfotboll?

Först vill jag släppa in Fredrik DeBoer, en amerikansk vänsterakademiker som skriver om yttrandefrihet från ett vänsterperspektiv. Om en vänstermiljö på de amerikanska universiteten där aktivister anser att det enda som hotar yttrandefrihet är statlig censur. Aktivister som tycker att det är helt okej att människor blir av med jobbet på grund av sina uttalanden - att vara fri att yttra sig innebär ju inte att man skall vara fri från alla konsekvenser. Jag gillar följande citat:
"Leftists who wave away any free speech concerns that are not literally a matter of state violence are embracing libertarian ideology; the left has always stood for the notion that private power can be coercive and destructive. A democracy can’t function if employers feel impunity for firing people based on their political expression away from work, even if there is no First Amendment protection against them doing so."
Här i Sverige är vi konservativa en minoritet, vänstern har problemformuleringsprivilegiet, så viss försiktighet bör iakttas.

Även Vilhelm Moberg är tänkvärd, om demokratur:
"I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur."
Samt, förstås, George Orwell:
"Speaking the Truth in times of universal deceit is a revolutionary act."


Vad göra, då? Här är mina hugskott:
  • Nej, vi ska inte svara med samma medel. Att gå på någons arbetsgivare är att vara ett rövhål. Var inte ett rövhål.
  • Ja, vi skall ge oss på de som förstör det demokratiska samhället. Alltså inte de som har åsikter vi finner förhatliga, utan de som aktivt agerar för att hindra andra från att ha eller till och med torgföra förhatliga åsikter. Tidningar som går till arbetsgivaren för att få fördömanden av anställdas åsikter. Skolor som avskedar heretiska lärare.
Vi skall alltså inte börja anmäla kommunister till deras arbetsgivare. Sverige skall bli ett land där man tryggt kan ha en avvikande mening. Vänsterns "visst, du har yttrandefrihet, men det du yttrar får konsekvenser" är inte bättre än skolgårdens "frihet" att vara annorlunda. Som Alice Teodorescou säger i GP:
"Det hävdas att vi måste bli modigare och våga stå för våra åsikter, frågan är varför någon alls ska behöva vara rädd?" 

Däremot skall vi, så fort vi hör talas om något företag som - på eget initiativ eller efter påtryckningar från åsiktsmobben - raskt och tydligt protestera. Tala om för dem att de just tappat oss som kunder, och tappat dyr goodwill. Så som när hotell avbokar Sverigedemokrater och dem närstående.


Det här är lätt så länge vänstern trycker till de vi håller med. Men, skall det vara något med ett principiellt ställningstagande vad gäller det fria ordet så skall det även gälla de vi ogillar. Så låt oss fundera på några fall:


Kakan Hermansson. Kan vi både ha Kakan och äta den? Ni minns måhända att Audi anlitade Kakan som ett av affischnamnen för en reklamkampanj. När sedan ett antal människor kontaktat Audi och påpekat att de aldrig i livet kommer köpa en Audi igen, ifall Audi fortsätter klistra upp bilder på en polis- och manshaterska, så skildes Kakan raskt från uppdraget.

Rätt eller fel? Fel, ur synpunkten att man inte bör kontakta folks uppdragsgivare för att förstöra försörjningen. Samtidigt rätt, ur synpunkten att det här var en reklamkampanj. I reklamen visar man upp ansikten som skall få kunderna att rusa för att köpa varan. Det är ren konsumentupplysning att påpeka för Audi att Kakan är rena giftet om man vill locka rika borgare att köpa bil. Ungefär lika smart som att låta Ulf Brunnberg vara ansiktet för ett biodynamiskt surdegsmärke.


Islamister. Många har jublat över att Sveriges Unga Muslimer, en Muslimska Brödraskapet närstående organisation, har blivit utan statsbidrag. Fel, anser jag. Staten skall inte vara smakdomare vad gäller åsikter. Det staten gör fel är inte att de ger osmakliga föreningar bidrag - det är att de ger bidrag till föreningar överhuvudtaget. Bort med bidragen! På samma sätt anser jag det är helt rätt av staten att ge presstöd till nazistiska tidningar så länge andra tidningar får presstöd. Felet är att pressen får stöd överhuvudtaget.

Men - vad gör vi åt att islamismen breder ut sig i förorten, då? Tja, "man får väl polisanmäla". Staten får även göra sitt för att en polisanmälan får effekt. Massiv närvaro av polisen i förorten. Att ha islamistiska åsikter är dock inget brott, lika lite som det är ett brott att anse att den höga invandringen parat med den obefintliga integrationen håller på att förstöra landet. Att som moralpolis tvinga sin islamistiska hållning på sina medmänniskor är däremot ett brott. Ett brott man kan förvänta sig att en "feministisk regering" såg till att beivra.

Självfallet tycker jag också att kommuner och andra skall hyra ut lokaler till islamister, kommunister och nazister. Till och med till själve Lars Vilks, ifall han hör av sig.


söndag 8 januari 2017

Den koloniala blicken


Nej, den koloniala blicken är inget nytt, även om den blivit populär inom de senaste årens postmodernistiska och postkoloniala svammel. Redan George Orwell noterade den på 30-talet, här ur essän Marrakech:


"As they went past a tall, very young Negro turned and caught my eye. But the look he gave me was not in the least the kind of look you might expect. Not hostile, not contemptuous, not sullen, not even inquisitive. It was the shy, wide-eyed Negro look, which actually is a look of
profound respect. I saw how it was. This wretched boy, who is a French citizen and has therefore been dragged from the forest to scrub floors and catch syphilis in garrison towns, actually has feelings of reverence before a white skin. He has been taught that the white race are his masters, and he still believes it.

But there is one thought which every white man (and in this connection it doesn't matter twopence if he calls himself a Socialist) thinks when he sees a black army marching past. "How much longer can we go on kidding these people? How long before they tum their guns in the other direction?"

It was curious, really. Every white man there has this thought stowed somewhere or other in his mind. I had it, so had the other onlookers, so had the officers on their sweating chargers and the white NCOs marching in the ranks. It was a kind of secret which we all knew and were too clever to tell; only the Negroes didn't know it. And really it was almost like watching a flock of cattle to see the long column, a mile or two miles of armed men, flowing peacefully up the road, while the great white birds drifted over them in the opposite direction, glittering like scraps of paper."

Orwell hade som ung man varit runt i det brittiska imperiet. Även i "Shooting an Elephant" beskriver han "white man's burden".

Men vad har då det med oss att göra? Vi i Sverige har ingen kolonial historia, inga negerarméer som marscherar förbi med vapen i hand.

Jodå. Vi har de senaste decennierna lyckas skapa oss våra alldeles egna kolonier. Kolonier där invånarna har noll respekt för den vite mannen och hans poliskår. Kolonier där det är sport att i grupp leta upp rånoffer eller skjuta raketer. Kolonier som den svenska ordningsmakten retirerat ifrån.

Vem är det som tar stöten när statsmakten vacklar och krigsherrarna tar över? Även där kan vi lära läxan från fallerade stater söderöver: det är lokalbefolkningen som får ta smällen. Samma här i Sverige. De kristna invandrare som inte vågar visa sina kors. De muslimer som är av fel inriktining. De kvinnor som inte vågar gå ensamma ned i tvättstugan. Det är dessa, de som Orwell skulle vara den förste att stå upp för, som får lida för svenska statens försummelser.


Det är dags att sätta ned foten. Hårt och resolut. Jag vill ha två fötter stadigt på marken:
  • Ordningsmakten, som jag varit inne på tidigare. En polis som är närvarande och upprätthåller lag och ordning. Nolltolerans.
  • Skolan. Staten skall ge möjligheter och ställa krav - bådadera är det dåligt med idag. Staten måste rycka upp sig och erbjuda en skola värd namnet, en skola där det är tyst i klassen, alla förväntas kommer i tid, och katederundervisningen lär ut fakta och kunskap. Samtidigt måste eleverna rycka upp sig. Den som missköter sig åker ut ur klassrummet. Åtgärder trappas raskt upp. Sista slutstationen för den oförbätterlige syndaren blir en uppfostringsanstalt någonstans djupt inne i de norrländska skogar som redan Reinfeldt insåg kan svälja ett oändligt antal människor utan spår.

lördag 7 januari 2017

Dags att lösa pensionärernas problem


Våra fattigpensionärer har hamnat i blickfånget på senare tid. Även många liberala tänkare verkar upprörda över de låga pensionerna och ivrar för att de skall höjas. Jag blir lite förbryllad, när samma tänkare i andra sammanhang brukar ivra för att löneklyftorna skall öka. Snälla ni, vad tror ni händer med pensionen när lönen är lägre än idag - att den ökar?

Låt oss, då allt är relativt, vända på problemet. Problemet är inte att pensionärer har för låga inkomster - problemet är att de har för höga utgifter. I Sverige är lägstanivån för utgifter tämligen hög. Det går inte att hitta radikalt billigare bostad, om man nu inte känner någon Kommunalordförande. Det går inte att hitta radikalt billigare mat. Skatterna är höga även för låginkomsttagare.

Dags för en enkel och radikal lösning: vi låter pensionärerna outsourca sig! Bostad, mat, hemhjälp är billigare i låglöneländer. Om pensionären utvandrar för gott tar svenska staten 20% av pensionen, och invandrarlandet antagligen 0%.

Ett litet aber, dock: fattigpensionärer har sällan den slant till övers som krävs för att rekognoscera utomlands, hitta ett bra ställe och flytta över bohaget. Men då kommer dessa gossar till undsättning:


Japp, två medelålders vita män. Simon Spies, mannen som tog de billiga charterresorna till danskarna. Bert Karlsson, mannen som introducerade Migrationsverket för billiga massinhysningar av asylanter.

Jag ser framför mig en snillrik affärsidé. Bert köper upp kånkade hotell eller hyreskåkar i låglöneländer - Östeuropa, Afrika, Asien - och ser till att svenska pensionärer kan få köpa en insats i dessa. Insatsen för pensionären att leta upp ett bra boende blir nu mindre; allt som behövs är att bläddra igenom Berts broschyrer och hitta ett lämpligt resmål. Precis som inför Mallis-semestern, med skillnaden att det blir en envägsbiljett. Flytten utförs av Bert, som säkert kan fixa samordning och bra priser. Samt lån som återbetals av det som nu blir över av pensionen - en svensk tiotusenlapp räcker långt i Långtbortistan.

Bert anlitar lokal, billig arbetskraft. Förutom några enstaka svensktalande reseledare.

Liksom i charterbranschen, som nischar sig med både barnfria och barnvänliga resmål, så kan våra pensionärer välja mellan olika ställen att pensionera sig:
  • För snuskgubbarna: balkong mot stranden och en kikare så de kan ägna dagarna att glutta på bikiniklädda damer.
  • För snusktanterna: Gambianska stränder med massor med tjänstvilliga unga herrar.
  • För de kulturintresserade: länder med massor av gamla ruiner.
  • Pensionärer som ägnade 70-talet åt att solidarisera sig med tredje världens diktaturer kan tillbringa ålderdomen i Tanzania och njuta socialismens frukter. Eller Zimbabwe.
Men - släkten då? Kan man verkligen lämna hela släkten bakom sig?

Jodå. Dels är det nog många som är väldigt glada att inte behöva hitta på ursäkter för varför man inte kan passa barnbarnen. Sen kan säkert farbror Bert fixa billiga charterresor för hela pensionärshemmet hem till Sverige på jul och midsommar.


Det här blir nog bra. Sen, när detta etablerats och fungerar, kommer steg två. Bert kliver upp till Migrationsverket och påpekar att han mycket väl kan öppna några liknande hem för asylsökande, där de kan sitta de år som det tar innan deras fall avgörs. Till halva kostnaden mot idag. Placeringen görs till exempel i Ungern. När sedan avslaget kommer, kan nog ungersk polis eller väktare för en rimlig penning anlitas för omedelbar transport utanför EUs gräns. Eller så lägger vi hemmen i närområdet - senast jag tittade på satellitbilder av Jordanien fanns där mängder med orörda öknar och berg där människor skulle kunna bosätta sig.

fredag 6 januari 2017

Att förbjuda eller inte förbjuda


Nyåret bjöd på många nyheter om ungdomar som betett sig som rövhål landet runt. Skjutit raketer efter människor, kastat smällare i barnvagn, och så vidare.

Innan jag går vidare i texten får jag erkänna att jag är part i målet. Jag är hundägare. Nej, inte ett sånt därt litet bjäbbigt nervsammanbrott till golvmopp, utan en stor fågelhund. En hund som ryckte till lite vid de första knallarna, men sedan struntade i resten. Men som hundägare är man ändå inte särskilt positivt inställd till fyrverkerier och smällare.


Genast börjar ropen på förbud att skalla. Inte förbud mot att bränna av en raket emot andra människor, sådana stollerier är redan förbjudna, utan förbud mot att saluföra raketer överhuvudtaget. Varpå ropen från andra sidan studsar tillbaka: det är bara att polisanmäla!

"Det är bara att polisanmäla". Den frasen studsar flitigt runt på internet, varje gång vi blir varse polisens, socialens eller domstolarnas ineffektivitet och passivitet. Tyvärr visar det sig ofta att det är fullständigt meningslöst att polisanmäla. Om någon ockuperar din tomt, så är det du som får betala för att få den sanerad. Men ingen hjälper dig avhysa ockupanterna. Om du blir halvt ihjälslagen av en grupp unga män, så hävdar de bara att de är tolv år gamla och
därmed får löjeväckande låga straff.

I ett läge där polisen inte ingriper när de själva blir beskjutna med fyrverkerier lär polisen inte komma till din eller min hjälp.


Så förbud verkar vara vad som krävs. Tills man tittar på vad som kan hända.

Fyrverkeriförsäljarna börjar nu prata om självsanering, för att förekomma en lag. Det låter ju kul. Det kommer innebära att seriösa handlare inte säljer till dig och mig, men att buset kommer gå och förse sig hos skummis-affärerna. Så de enda som drabbas är de skötsamma. Ungefär som när vi klämmer åt jägarna för att bli av med importen av automatvapen och handgranater från Balkan.

Även om det blir förbud, så är risken stor att de som tar sig besväret att "privatimportera" från Danmark/Tyskland eller köpa under disk är just de som absolut inte skall ha en raket i handen.

En effekt kan dock uppnås. Jag slipper att mina grannar står i sin egen trädgård, fem meter från mitt fönster, och bränner av årsbonusen. Vete sjutton om det är värt det.



Men - så här har det väl alltid varit? Närhelst ett nytt brottsfenomen diskuteras - skjutningar på öppen gata, taharrush-mobbar, uträttande av toalettbehov i dagisets sandlåda - så dyker det upp förståsigpåare som hävdar att det intet nytt är. Redan på Röde Orms tid slog vi ihjäl varandra.

Nej, så minns jag det inte. När jag var ung var smällarna fortfarande tillåtna. Så vi ungdomar i trakten fick lite ettöres och femöres av våra föräldrar, och även några få och eftertraktade Kinapuffar.

Nej, stopp, inte den där! Det där var ju det där rasistiska godiset. Så här såg den ut:





Vid nyår gick alla bort till skogen, en bra bit bort från närmsta hus, och brände av smällare och raket. Raketer i plural blev det sällan, det var dyra grejer, och på den tiden skulle den familj som kom på idén att lägga tusenlappar på fyrverkerier nog sinnesundersökts och satts under förmyndare.

Veckorna därefter gick vi gossar runt och tände på våra överblivna smällare, gärna lagda under en sten eller något som kunde hoppa upp lite när smällaren sa "fjutt". Tämligen oskyldigt. Var man riktigt vågad kunde man sätta en kinapuff och en puttekula i ett cykelstyre, sikta mot en tegelvägg och fjutta på. Att sikta på en människa hade inte ens de mest asociala dräggen i klassen kommit på än.


Summa summarum: jag tror inte att ett förbud når hela vägen. Samtidigt ser jag inte att våra dialogpoliser har någon som helst förmåga att stävja buset. Så vad göra? Visst, vi kan dämpa symptomen med ett litet förbud idag. På sikt krävs hårda bandage:

  • En poliskår som rensas från alla genus- och dialogsvamlande chefer och fylls med hårdföra robusta ordning- och reda-människor. "SD hade rätt" har jag vant mig vid att säga, nu är det dags att säga att det emellanåt är synd att Ted Ekeroths infall inte är partiets officiella politik.
  • Fler poliser.
  • Stenhårda straff för våld mot andra människor. Ingen halvtidsfrigivning och sådant trams.
  • Statens våldsmonopol reclaimar de förorter där gängen styr. Med svensk militär och israeliska "rådgivare" om så krävs. Det skall inte råda något tvivel om att Svea rikes lag gäller i varje vrå av riket.
  • Utvisning för utlänningar som begår allvarliga brott.
  • Internering - rymningssäker sådan - för de som skall utvisas och inte kan utvisas.
Men var hittar vi det konservativa parti som inte bara går till val på sådant, utan även får väljarnas stöd?

lördag 31 december 2016

Dags att tjacka spikskor?


Det går utför med gamla Sverige. Hundratusentals oanställbara människor anländer och kommer få dela på mina och dina pensionspengar. Bostadsbristen kommer höja hyrorna, politikerna höja skatterna, och pengarna räcka till mindre än någonsin. Åldringsvården urartar till åldringsförvaring och "frivillig" dödshjälp börjar diskuteras. Vad göra?

Jag inspireras av alla dessa driftiga rumäner vi ser utanför våra lokala ICA-butiker. När Rumänien befinner sig i Sverige, borde det finnas en och annan bostad ledig där. Priserna, om ett par hundralappar om dagen i en pappmugg räcker till bra levnadsstandard därhemma, borde också vara högst rimliga med svenska mått mätt.

Varför inte flytta till Rumänien på gamla dar? Förvisso är den rumänska bostadsstandarden, att döma av de skogskvarter som byggts upp hos oss, rätt måttlig. De har nog aldrig läst Svensk Byggnorm. Rumänien borde å andra sidan vara en väldigt välkomnande nation. Problem att hitta en bostad i Rumänien? Inga problem. I Rumänien sätter man sig nämligen bara på en madrass utanför stadshuset, så fixar de lokala politikerna bostad åt en. Gissa att våra nybyggare blev besvikna när det inte funkade så i Sverige. För det kan väl inte vara våra frivilligorganisationer som lurat de stackars rumänerna så grundligt?

Det enda problemet med Rumänien lär väl bli språket. Universella översättare som i Star Trek finns tyvärr ej, och jag misstänker att statlig tolkhjälp inte ingår. Dags att ta hjälp av våra lokala rumäner. Jag har ingen aning vad det "haÿ haÿ" de glatt hälsar med varje gång betyder, men det får väl bli första lektionen. För ett par tior i timmen ställer de säkert upp och lär mig några nyttiga rumänska fraser.


Nej, nu får det vara slutskämtat. Inte vill väl jag till Rumänien? En exit-strategi kan det dock vara dags för oss alla att fundera på. Ekonomin kan gå i putten. Putin kan gå in i Gotland. Gudrun Schyman kan vinna valet. Vad gör vi då? Dags att fundera på var vi skall pensionärs-shoppa ifall skiten fastnar i fläkten. Eller ifall vi får vandringslusta.


Får jag komma in? Det är första frågan. Lite förvånande, men vi svenskar släpps faktiskt inte in överallt. Australien och Kanada är rätt svåra att komma in i för en gammal gubbe som inte har ett tiotal miljoner att satsa i ett jobbskapande företag. Dags för lite EU-propaganda: vi är välkomna överallt i EU, no questions asked. Fri rörlighet är trevligt när det är en själv som vill röra på sig. Jag misstänker att alla de länder som folk flyttar ut ifrån mer än gärna tar emot en svensk med pensionen betald hemifrån Sverige. Syrien? Nja, jag tänkte väl mer på Sydamerika, Afrika och Asien. Hela Mellanöstern utom Israel är väl en enda stor no go-zone, och efter Wallströms bravader vete sjutton om jag skulle våga vara svensk i Israel.

Sjukvård. När vi drar från Sverige har vi inte längre rätt att nyttja den sjukvård vi ägnat vårt liv åt att betala skatt till. Återigen lite EU-propaganda: som EU-medborgare har vi rätt att utnyttja den offentliga sjukvården i det EU-land vi landar i. Vilket i och för sig kan oroa den som vill bosätta sig i Storbritannien; Mid Staffordshire sätter Carema-skandalen i lä. På andra skalan ligger USA, där Karl-Oskars efterföljare får gräva djupt i plånboken för att finansiera sina sjukvårdsförsäkringar.

Huspriser. När vi säljer vår villa eller bostadsrätt i Sverige, kan vi växla den (efter att Löfven via skatten plockat halva kåken) mot något bättre än ett rumänskt skjul?

Skatter. Här börjar dollartecknen flimra framför ögonen på en högbeskattad svensk. När du flyttar från landet nöjer sig staten med 20% av din statliga pension. Tjänstepensionen är en avtalsfråga mellan Sverige och det land du flyttar till - och varje land har separat avtal. Rena djungeln. Räkna med att socialistiska länder som Frankrike har hög skatt. Portugal ligger på andra änden av skalan: där beskattas din tjänstepension med exakt 0% - varken Sverige eller Portugal tar någon skatt på den. Det blir mycket pengar över att köpa portvin för.

Övriga kostnader. Lågkostnadsländer är oftast lågkostnad bara när du nöjer dig med det landet har att erbjuda. Så är det till exempel billigt att i Portugal åka tåg, äta portugisisk mat och köpa portugisiska varor. Men vill du köpa en ny Volvo XC90, eller bara en liten Fiat, så lär du upptäcka att det är betydligt dyrare än hemma i Sverige. Ett normalt hus kan vara billigt, men det betyder normalt enligt landets standard. Vill du ha mes-tillval som treglasfönster, bredband och fungerande avlopp så blir det genast dyrare. Så läs det finstilta. Fundera även på Sverigevännernas favoritfras: "Den som flyttar hit får för f-n anpassa sig till våra värderingar och vanor." Den gäller även vi som flyttar ut.

Språket. Länder där det talas engelska är givetvis att föredra. Vill man absolut till ett land vars språk man inte förstår ett ord av går det att lära sig ett nytt språk, även som gamling, men ett varningens ord: vi har märkt hur de som invandrat till Sverige på gamla dar när åldern slår till glömmer all SFI de lärt sig och sedan sitter på hemmet och inte förstår ett ord av vad personalen säger. Kanske ett öde vi inte själva vill gå till mötes. Sen höll jag ju på att glömma närområdet: i vår östra rikshalvas kustområden, i landet som anses vara ett Sverige för vuxna människor, har broderfolket fortfarande Svenska som modersmål!

Vädret. Själv är jag totalt ointresserad av Spanienflyktingens drömmar om sol, bad och golf. Jag har mycket lättare att stå ut med kyla än värme. Men smaken varierar.

Samhällsklimatet. Jag känner mig mer och mer som ett UFO i Sverige. Det vore skönt att få hamna i en miljö där man får säga lite vad man vill utan att förvisas till en mental spetälskekoloni. Takhöjden för konservativa åsikter ändras redan när man åker över Öresundsbron. På öarna utanför Skottland är folk fortfarande så konservativa och inpiskat religiösa att kollektivtrafiken står stilla på vilodagen. Jag misstänker dock att svenskkolonierna på spanska solkusten bör undvikas, för min del. Jag äter hellre spansk soppa på komage än mammas köttbullar.



Så vad lutar jag åt?

Storbritannien är trevligt för en anglofil. Dock med en del frågetecken. De har ju bestämt sig för att lämna EU; hur blir det då - får en komma dit, får en sjukvård, osv? Jag började med att kolla vad det kostar att köpa en normalkåk i den mysiga London-förort där min faster bodde: ett par miljoner. Miljoner pund. Aj. Landsorten är dock billigare. I Wales, den lokala motsvarigheten till Dalsland, är priserna rimliga. Jag behärskar dessutom det lokala keltiska språket. Bara jag slipper äta Marmite till frukost. Även hus på de skotska öarna är överkomliga.
Backup-plan: Irland. Stabilt EU-land med billigare bostäder och äckligare mat. Varning för Riverdance.

Portugal kommer ge mig en saftig tjänstepension. Tänk er en liten kåk på en bergssluttning i norra Portugal, med utsikt över floden nedanför, inte allt för långt från Douro-dalen där små gröna portvinshalvbuteljer hänger i klasar från träden och växer till stora, röda helbuteljer. En trädgård med citronträd som skulle fått Birger Sjöberg att strunta i sin hyllning till Italien. Olivolja från egenpressade oliver.

USA. Visst vore det skönt att cruisa runt i Montanas berg i en pickup, Eddie Meduza i stereon, och med ett flak öl och fiskespö på flaket? Paddla runt ikring barriärreven på östkusten, vandra i "the blue ridge mountains of Virginia", gå på pensionärskurser på något lokalt universitet, njuta av hela paletten av amerikansk mat? Skriva hem till släkten att man röstade på den konservative kandidaten. Få skrämselhicka när försäkringspremien skall betalas!

Åland. Alla talar svenska! Skärgård. Kan man hoppas att finnarna har lite lägre skatter än Sverige?



Äsch, det finns alldeles för mycket att välja på. Blir nog Åmål till slut.

måndag 26 december 2016

Är islamismen det största hotet?


Först vill jag varna känsliga högerläsare att ni strax, om ni fortsätter läsa, kommer stöta på något som kan göra er upprörda till eller över gränsen av blodstörtning. En tr-gg-rv-rn-ng, som de hade skrivit i Grönköpings Veckoblad.



Så till vänsterläsarna: här kommer en triggervarning. Jag kommer strax länka till en sida som de som gärna hyllar all världens diktatorer och yttrandefrihetskväsare kategoriserar som hatsida. Sluta läsa här om ni är kräsmagade.



Så till saken: i Samtiden skriver Tomas Brandberg (sverigedemokrat, borde vara separat triggervarning bara på det) om att islamiseringen är det största hot vi står inför. Argumenten, som jag förstår dem, är:
  • Terrordåden. I Frankrike och Tyskland mördas människor, och även Norden har haft wannabees. Klantiga sådana, tack och lov, som lyckats tända på sig själva och spränga sig själva. Men även illgärningsmän som lyckats ta andra av daga.
  • Radikaliseringen i Sverige; att andra generationens invandrare blir mer religiösa och västhatande än de som flyttade hit.
  • Stor invandring från länder där befolkningen har minst sagt osvenska värderingar, varefter dessa invandrare hamnar isolerade i förorter dit polisen inte längre vågar gå.
Hör och häpna, jag håller  faktiskt med Brandberg i mycket. Problemen han tar upp är allvarliga. De måste angripas. Flera tillvägagångssätt finns, och får kanske prövas parallellt:
  • Radikalt minskad invandring från de länder som producerar de radikala.
  • En polis som lämnar dialogen och kaffeserverandet, drar fram batongen och reclaimar gatorna.
  • Utvisning av icke-svenska illgärningsmän. Inlåsning "tills vidare" i de fall utvisning inte kan utföras.

Mot slutet av artikeln kommer en riktigt spännande paragraf. Brandberg påpekar att terrordåd visserligen är spektakulära och tragiska för de närmast inblandade, men att det inte är där det stora problemet finns. Det vi skall oroa oss för är istället den lågintensiva konflikten, där islamister begär separata badtider, statliga pengar till kampanjer, och på ett högst påtagligt sätt genom att leka moralpoliser begränsar livet för sina medmänniskor i förorten.

Här börjar jag undra: är det islamismen jag skall oroa mig mest för? Om jag nu får vara lite egoistisk och tänka på mig själv. Jag har förvisso inte så mycket guldpengar att jag kan ta ett morgonbad i kassavalvet, men jag har nog med pengar att köpa mig ett normalt medelklassliv, på tryggt avstånd från islamisterna. Ingen hotar mig med spö om jag inte bär turban och långt skägg. Ingen tvingar mig att fasta på Ramadan.

Dags att byta spår: Hakelius skriver om vänsterns utrensningsbrigad i Expressen.

Tänk tanken att dessa frihetens förödare får reda på att jag publicerar sådana här teckningar:


Tänk vidare tanken att jag inte vore ingenjör i privat sektor utan var offentliganställd, till exempel lärare, och brigaden kontaktade min arbetsgivare. Jag skulle ha lika stor chans att behålla jobbet eller få nytt lärarjobb som denne man:





Att jag sedan även publicerar sådan här religionskritik, samtidigt som jag själv är religiös fundamentalist, lär inte hjälpa:





Vänsterns utrensningsbrigader kommer vi svenskar inte ifrån genom att flytta ifrån några väl definierade bostadsområden. Moralpoliserna når oss, och våra arbetsgivare, överallt. De finns inte bara i några dunkla källare i förorten, de har infiltrerat staten och alla de organisationer som diar pengar av staten oss skattebetalare. Det gör att jag är mer rädd för dem än för islamisterna. (Vilket, kära läsare, inte innebär att vi inte bör och kommer behöva göra stora ansträngningar framgent för att mota den gröna faran i grind.)

Det är inte bara vänstern som vill bränna dig och mig på bål, förresten. Försök att "komma ut" som abortmotståndare eller hävda att äktenskapet är till för man och kvinna, och även en stor del av borgerligheten kommer slåss om att få vara den som sätter facklan till bålet.

Högern börjar också lära sig att slå tillbaka. Ni minns väl när Kakan Hermansson kvickt som tusan fick åka katapultstol ut ur Audis reklamkampanj, efter att ilskna polishatarhatare fått bilföretaget att inse att all reklam inte är bra? Många av våra trender kommer från USA - här är ett exempel från genusdebatten.se om vad som kan komma.


Den här utvecklingen gör mig rädd. När vi ger oss på varandras försörjning istället för varandras argument. Ett land fyllt med lättkränkta och rädda människor om vartannat.


2018 vill jag rösta på ett parti som vill rensa ut den här skiten. Men vilket? Vänsterpartierna är tämligen rötskadade, även om en del röster i S (Hadzialic, Widar, ...) och vänster därom (Lindeborg, Kakabaveh, Keyeyune, ursäkta stavningen) börjat vakna. För L och C hyser jag intet hopp. Åsa Nisse-marxister. Till och med moderaterna hyllar Rättviseförmedlingens identitets- och svågerpolitik. Vi Kristdemokrater är förstås pålitligt konservativa. Hoppas jag i alla fall. Så länge vi finns kvar. Borgerlig samling verkar ha alla de rätta åsikterna, men inga röster än så länge.


Jag börjar känna mig som den där norrmannen i skämthistorierna, gutten som ser alla andra bilar köra åt fel håll på motorvägen.