söndag 21 augusti 2016

Skoldags!

Skolorna ringer in för en ny termin, och eleverna går dit med längtan, oro eller dödsångest. Men sjutton vete om inte lärarna är de mest oroliga.
 
Det är inte lätt att vara lärare i Sverige idag. Utbildningen är så usel att man kan mindre när man går ut än när man kommer in. Från rektor har man noll stöd att ta i med hårdhandskarna emot de elever som bråkar, eller se till att de kommer bort från klassrummet så de andra eleverna kan få lära sig saker i fred. Sen kommer vi föräldrar och är besvärliga och tjatar om att barnen inte ska behöva ha hörselskydd på sig, eller inte behöva vara ligisternas slagpåsar.
 
Själv har jag det oanständigt bra inför nästa vecka. Ena pojken går på ett gymnasium fullt med motiverade elever och lärare som älskar och behärskar sitt ämne. Andra pojken går på en skola med små klasser och hård disciplin. Det är ledsamt att man ska känna sig så priviligierad bara för att ens barn längtar till skolstarten.
 
Enda orosmolnet är att jag själv skall börja studera. Jag har i ett svagt ögonblick skrivit in mig på en universitetskurs i Kymriska ihop med frun. Det känns mest som en kurs i Kryptiska - att lära sig glosor i medelåldern är ungefär som att försöka tala ens Golden Retriever till rätta. Det bara rinner av.  Språket verkar bestå av en oändlig rad w, ll och ch. Jag får viss förståelse för de som kommer till Sverige i vuxen ålder och skall lära sig ett obegripligt språk som de helt saknar referenser till. Efnadwy!
 
 
Vad skall vi göra åt skolan? Fridolin, mannen som på hundra dagar har fixat skolan, kom idag med sin lysande namnmagiska lösning: vi byter namn på höstlovet till läslovet. Jag tror det är bäst jag inte vidare recenserar denna kraftsamling, då det lär kunna få mig bannlyst från Internet.
 
Idag hade Johan Westerholm på ledarsidorna.se ett av sina bättre inlägg, om vad han skulle göra för att få landet på rätt köl om han fick möjlighet. Några av hans punkter rör skolan:
  • Väck med hemspråksundervisning. På så vis frigörs desperat behövda lärarresurser.
  • Avpolitisering av statliga verk. Slänger vi ut marxisterna och flummarna och tar in redigt folk i skolforskning och diverse skoldepartement är mycket vunnet. Då får vi drivkraft istället för drivankare.
Men vi får gå längre än så för att rädda skolan. Vi får inspireras av dessa gossar:


Just det: back to basics. De här gossarna visade att det inte behövs fler än tre ackord. Att en låt inte behöver vara längre än tre minuter. Att man inte ens behöver kunna sjunga en ren ton.

Låt oss ha samma anslag i skolan. När fungerade skolan senast? Nej, inte hvergang. Fram till enhetsskolans genomförande under 60- och 70-talet. Sedan dess har det gått utför. Vi behöver, som Inger Enkvist hävdar, gå tillbaks till det ursprungliga.

Bara ett litet problem. Den gamla skolan var uppdelad i en elitskola för de få, och en basskola för de många. Vi har inte resurserna att låta alla förberedas för vår kunskapsintensiva nutid i realskolan.

Enkelt löst. Den kunskapsintensiva samtiden är en myt. Vi har inte en brist på utbildade arbetssökande, vi har en gigantisk överutbildning. Låt mig exemplifiera med mitt eget yrke, programmerarens. Hundratals civilingenjörer utbildas från högskolorna, varav de flesta blir kodslavar på storföretagen. Med arbetsuppgifter som en självlärd datorintresserad 15-åring med lätthet kan sköta. Det hade varit bättre om vi utexaminerade en tiondel så många ingenjörer, så att vi fick en spetsutbildad elit. Alltså:

Dra ned på utbildningsvolymen

Stäng alla pysselsättningsutbildningar. Det behövs inte en tvåårig universitetslinje för hamburgarvändare. Bachelor i "Tourism Management" - du driva med mig aprilo? Stäng alla universitetsinstitutioner som bygger på marxistisk eller postmodern grund, av samma skäl som vi stängt alkemiavdelningarna.

Men - om det nu är som jag säger, att vi är våldsamt överutbildade redan, varför efterfrågar då arbetsgivare välutbildade medarbetare? Enkelt, av samma anledning som förortskidsen bränner bilar: för att de får, för att de kan, för att det inte kostar dem något. Sverige har en extremt hoppressad lönestruktur. Om du skall anställa en programmerare, får in en ansökan från en självlärd 18-åring och en ansökan från en teknologie doktor i datateknik - vem väljer du? Eftersom lönekostnaden inte skiljer nämnvärt, så lär alla välja doktorn, vilket gör att det blir en hiskelig brist på doktorer i datateknik. För att ta en liknelse: ponera att jag går ner till det lokala bilförsäljarområdet för att fixa en ny bil, och upptäcker att Ferrarin bara är sisådär dubbelt så dyr som Kian. Tror tusan att det raskt kommer bli en väldig brist på Ferraribilar, och en mängd Kior som är osäljbara.

Ser ni vartåt det lutar? Genom att ha ett saftigt lönespann ser vi till att de begränsade resurserna, de välutbildade, används klokare och räcker längre. Vi ser också till att de outbildade blir anställningsbara. Genom att sänka svenskens utbildningsnivå gör vi våra outbildade invandrare mer lättanställda. Fint va, vänstern!?

Liten summering:
  • Alla går, som idag, 9-årig grundskola. De där skoltrötta som gjorde högstadiet till ett helvete för alla, inklusive dem själva, kan få börja med praktik redan i högstadiet. Sverige behöver praktiska yrkesmän och -kvinnor! Givetvis har vi nivåuppdelning på varje skola, men även mellan skolor. Kommuner skall kunna få ordna elitskolor för de driftiga och slöskolor för de som inte vill satsa. Till exempel kan Malmö lägga en elitskola mitt i Rosengård, så att medelklassföräldrarna slåss om att få bussa sina barn dit - och rör upp himmel och jord varje gång det brinner en bil eller säljs en påse knark i grannskapet.
  • Gymnasiet är definitivt inte för alla. Även här finns nivåuppdelning, med elitklasser för framtida forskarämnen. Jag vet, det finns idag, men det skall finnas även i glesbygden, inte bara på våra universitetsorter. Alla skall med, efter förmåga, även de som är födda i Åmål.
  • Högskola/universitet är definitivt för de få. Många utbildningar som akademiserats bör återförvisas till yrkesskolenivå. Det är ingen skam att ha en yrkesutbildning. Det är däremot lite skämsigt att gå en flumteoretisk utbildning som inte lär en yrket, eller som är onödigt lång eftersom den innehåller onödigt snömos. På de utbildningar som är kvar satsas på kvalitet, inte kvantitet. Ersättningssystemen görs om så att lärare inte frestas att släppa igenom undermåliga studenter. Högre utbildning används inte längre som en arbetslöshetsbuffert.

Starta om utbildningsväsendet

Westerholm är också inne på Finland i sitt inlägg: att vi skall samplanera försvaret med Finland och lägga oss på samma miljökravsnivå som Finland. Utmärkt. I skolpolitiken vill jag dock gå ett steg längre. Vi skall outsourca skolledningen. Ansvaret för svenska skolan överlämnas under tjugo år till den östra rikshalvan, som får fria händer att implementera den finska skolans överlägsna metodik i Sverige. Enda undantaget är att de inte får gå över till finska som undervisningsspråk. Vi börjar med att lägga ned alla verk och departement i Sverige, och låter finnarna återuppbygga dem. Eftersom finnarna saknar gamla lojalitetsband och kompisar att ryggdunka, så lär tillsättningarna ske på meritokratiska grunder. Vi byter givetvis omedelbart till den finska läroplanen. Uppföljning av kvalitet och avpolitisering görs av finska revisorer och censorer.

lördag 20 augusti 2016

De sverigedemokratiska journalisterna

Jag har tidigare lanserat teorin att våra journalister inte alls är vänster allihop; de är istället sverigedemokrater som jobbar undercover med att pumpa upp SD:s väljarbas. Deras fåraktiga sätt att rakt av återberätta samma historia som alla andra, deras totala oförmåga att ställa några som helst följdfrågor eller ifrågasätta rena absurditeter får mig att tänka på öststaterna under kommunistdiktaturerna. Eftersom regimens berättelser om hur bra 5-årsplanerna gick var så uppenbart felaktiga, så kunde den som för allmänheten ville avslöja dumheterna bara rapa upp dessa berättelser - så visste alla att skribenten egentligen tyckte tvärtom. Ungefär som vår A-press, den där som alltid var S trogen, fast tvärtom.

Den artikel jag hittar om tiggeriet i Sydsvenskan stödjer min tes. Så här urbota korkad kan ingen journalist vara, inte ens om han gått på journalisthögskola. Smaka på det här citatet från en intervjuad tiggare:
"När jag hör ordet EU tänker jag på jobb, möjligheter och frihet. Min tanke var inte att sitta på gatan utan att hitta ett arbete direkt. Men när jag väl kom hit blev jag inte erbjuden att lära mig språket eller tak över huvudet och då är det inte så lätt."
Jag undrar just hur många av de läsare som ser detta som kommer rösta på SD i nästa val? Herrejösses, vad säger tiggaren? Han tror alltså att så fort man sätter foten i marken i Sverige så hoppar det fram en vänlig byråkrat bakom en buske och erbjuder gratis svenskkurser och bostad!? Välfärdsturist är väl det vänligaste ord man kan använda i sammanhanget.

På frågan om vilket ansvar migranten anser att Sverige har för hans situation, svarar han:
"Som EU-migrant vill jag ha min rätt att stanna kvar och inte bli utslängd från skog till skog. Det enda jag begär är tak över huvudet och ett arbete, vilket som helst."
Återigen: herrejösses! Han anser sig alltså ha rätt att vildcampa i skogen. Förvisso, allemansrätten ger honom rätt att sätta upp ett tält ute i skogen, en natt, borta från hus som kan störas. Men att göra detta tillsammans med flera andra familjer,  en längre tid, och skräpa ned, det har man ingen rätt till. Tak över huvudet är något man skaffar sig själv, genom att betala för sig. Han begär även ett arbete. Nej, vännen, arbete är något man skaffar sig själv. Till exempel kan du ju göra som de irländska asfaltläggarna, knacka dörr i villaområdena tills du hittar någon som vill anställa dig. Helst utan att rasera husen så som asfaltläggarna gör.

SD-journalisten är verkligen elak som låter tiggaren komma till tals på det här viset utan följdfrågor och förklaringar. Det tiggaren säger får ju blodet att koka hos ärlig skattebetalare.


Kommen så här långt blir jag lite konfunderad. Vänta lite - kan detta stämma? Jag vet inte mer om romer än jag lärt mig av att läsa Katitzi-böcker och vad Chang Frick berättat om sin barndom, men det jag vet stämmer inte alls med den här tiggaren. Romer är födgenier, som kan skrapa ett leverne ur en stenöken. Födda entreprenörer. Visst, de sliter inte 60 timmar i veckan för att ha råd med villa och segelbåt, istället jobbar de när de absolut måste för att få ihop nog för att leva. Vilket ju tydligt visas av deras smarta drag att slå sig ihop i gruppresor till Sverige, där de kan tigga ihop en månadslön långt bättre än vad universitetsutbildade rumäner får i hemlandet.

Var kommer de där orden tiggaren uttalar ifrån, de som låter som citat från Allt Åt Alla? Jag har en misstanke. En misstanke om att tiggarnas huvudsakliga kontakt med svenskar är med svenska hjälporganisationer. Att dessa svenskar har synen att det är svenska samhällets ansvar att ställa upp med allting, ett budskap de har trummat in i tiggarna. Som givetvis inte är dummare än att de håller med.


Jag tror det är dags för signalpolitik. Att Sverige skickar ned informatörer som talar om vad som gäller i Sverige, vilka förmåner man får. Att staten via nya lagar ger tydliga signaler till de kommuner som gärna försörjer andra länders medborgare att det inte är tillåtet, och att det kommer svida i skinnet om man försöker. Att staten ger sig själv lite stryk och omedelbart slutar ge gratis vård och skolgång åt andra EU-länders tiggande medborgare. Att polis och rättsväsende på allvar börjar med nolltolerans vad gäller 3-månadersregel och illegala bosättningar.

fredag 19 augusti 2016

Tiggare kan ingen vara...


Aj, vilken nackspärr jag har idag. Återigen har det politiska fältet vridits ett halvt varv. Det som för ett år sedan var rasistisk ondska, emot värdegrunden, och ett fult SD-sätt att skilja på folk och fä, är nu S-politik.

Jag har inget emot att politiker ändrar åsikt. Verkligheten har en tendens att till sist vrida om näsan på även den mest envetne och enögde politiker. Ta till exempel borgerlighetens försvar för den fasta kronkursen en gång i tiden. Det som stör mig är moralistens skamlöshet. Att ena dagen måla ut sin motståndare som en ond människa, och deras förslag som kommande från Satan själv, för att nästa år föreslå samma sak.


Så till saken: vad tycker jag om tiggeriet och dess eventuella förbjudande?

Jag har inte mycket emot tiggeri som sig. Förvisso ger jag aldrig ett korvöre till tiggare, men damerna som sitter utanför matbutiken och säger "hej, hej" stör mig inte. Jag ser en rumänsk kvinna som oändligt mycket mindre förfulande av närmiljön än de där jämrans domusladorna som våra politiker byggt upp i våra centra. Jag tar gärna ett helt zigenarläger på parkeringen, om det innebar att jag även fick lite vacker arkitektur i kvarteret. Tyvärr lär dock de två inte ha mycket med varandra att göra.

Så varför komma på tanken att förbjuda tiggeri?

Alla tiggare är inte snälla. På våra centralstationer verkar en del ha slipat taktiken, och är rentutav jobbiga. Men varför ser då inte de som äger stationerna till att schasa bort dessa typer? Enkelt. De har försökt. Jag minns hur fastighetsförvaltarna försökte sätta upp förbudsskyltar i Lunds stations vänthall för ett par år sedan, efter att det klagats på att alla bänkar var upptagna av sovande tiggare - men de fick backa. Alltför många godhjärtade människor protesterade. Så det blev den vanliga lösningen: antingen håller man öppet för alla, vilket resulterar i att vanligt folk inte vill sitta där, eller så håller man stängt för alla. Man kan dock undra om åsiktskorridoren nu har svängt så pass att det är dags att göra ett nytt försök; att ha väktare på våra stationer som resolut avvisar de som är påträngande eller ivägen, och låter de andra sitta kvar i lugn och ro?

Boendefrågan. Visst, tiggarna gör inget väsen av sig utanför butiken, men när de vildcampar på platser utan sanitet lämnar en del av dem massor med skräp efter sig: plastpåsar, bajs osv. Så kan vi inte ha det. Att dagens lagar, eller tillämpningen av dem, gör att privata markägare måste först identifiera alla vildcampare och sedan betala kronofogden för att bli av med dem, är "inte okej".

Brottslighet. Rumäner lånar pengar för att ta sig hit, pengar som måste återbetalas - alla är inte lika givmilda som våra kommuner. Om tiggeriet inte ger de tänkta intäkterna, så lär pengarna behöva skaffas ändå. Tillräckligt många kommer falla för frestelsen för att företeelser som prostitution och stöld kommer öka.

Tremånadersregeln. Många tiggare lever här betydligt längre än de tre månader man får vistas här för att hitta ett fast jobb. Något som polisen fullkomligt struntar i att försöka kolla upp. Visst, jag har viss förståelse för det - har de inte ens resurser att utreda uppenbar barnsexhandel lär de inte ha resurser till detta. Men som regelfascist stör det mig att vissa lagar inte gäller vissa.


Sen finns det skäl att inte göra tiggeri olagligt:

Polis, polis, totalkris. Polisen klarar idag inte av att kolla mer än 10% av Öresundstågen, de klarar inte av att ta emot anmälningar om att flyktingbarn utnyttjas i sexhandel, de kan inte ingripa mot bilbränder. Skall vi då även ge dem i uppdrag att gå runt och samla ihop tiggare? Om vi ger dem uppdraget, och även resurserna, kommer de då sköta uppdraget? Vi minns väl hur polisen skulle göra interna utlänningskontroller i REVA-projektet, men genast backade när identitetsvänstern började protestera? Jag misstänker att vi först får förbjuda Dan Eliasson.

Fel folk drabbas. Det är inte de lugna och snälla tiggarna som vi vill åt, utan de otrevliga. En lag mot tiggeri kommer heller inte åt de irländska asfaltsläggarna eller vägpiraterna; de tigger ju inte, de bara tar.


Efter att ha begrundat ovanstående för- och nackdelar med ett förbud har jag kommit fram till att jag är principiell motståndare till ett tiggeriförbud. Det slår inte mot det jag vill slå emot, och det är svårt att praktiskt genomföra.

Det jag helst skulle vilja ha är en överenskommelse på EU-nivå om en ändring i den fria rörligheten av människor. Att man bara skulle få resa till ett annat EU-land om man först visat att man har tillräckligt kapital för att kunna finansiera bostad och mat i tre månader. Att man måste registrera sig vid ankomst, eller ännu hellre innan avfärd. Att den som påträffas i oregistrerat tillstånd, eller utan jobb efter tre månader, döms till arbetsläger (i hemlandet!) i ett halvår och inreseförbud ett par år. Med eskalerande straff vid återfall.

Men chansen att EU kommer överens om något är inte stor nuförtiden. Vi måste ha lite unilaterala (dvs svenska) åtgärder medan vi väntar på EU. Mina förslag är:
  1. En svensk variant av den irländska campinglagen. Den som försöker ta privat mark i anspråk haffas av polisen. Om man skadat marken, tas ens ägodelar i beslag för att betala för återställandet. Äh vad tusan, ta ägodelarna i beslag i alla fall. Så får vi bara skaffa oss en polisledning som har kulor nog att se till att haffa den som inte följer lagen.
  2. Återinföra lösdriverilagen, med de straffskalor som var i bruk på den gamla tiden. Eller ha som straff att man får anställning som latrintömmare på ett av Bert Karlssons flyktingboenden ute i obygden. Jo, det skär lite i hjärtat på en konservativ Sverigevän att förbjuda våra traditionsrika luffare, men det är en kvarnsten vi får bära tills dess situationen förbättrats. När väl rätt EU-lagstiftning kommer på plats kan lagen förhoppningsvis återigen bli en historisk kuriositet.

tisdag 16 augusti 2016

Det hycklande högdjuret

Alternativ rubrik: SD hade visst rätt, #femtielva.


Kommer ni ihåg tidningsartiklarna om när herr Åkesson var på besök i ett flyktingläger i Jordanien? Aftonbladet pressade Åkesson ordentligt om de där människofientliga och värdegrundsvidriga sakerna han sade om att syrier inte skulle få PUT, och att hjälpen skulle ges i närområdet istället. Det där senare skrattade många åt; hur ger man hjälp i ett land där bomberna faller som spön i backen? Detta utan att fundera över hur riskabelt läget skulle kunna vara på en plats där halva SD-toppen sitter och har presskonferens. Även SvD gjorde sin journalistiska plikt och pressade SD-ledaren hårt med följdfrågor. Jag fick gå till SD-Kuriren för att hitta någon som hade något positivt att säga om resan, men där var positivismen å andra sidan översvallande - påminner mig lite vagt om DN:s "wir schaffen es"-kampanj häromåret.

Låt oss spola fram till nutid. Sydsvenskan rapporterar när vår store ledare Stefan Löfven besöker ett flyktingläger i Jordanien. Reportaget är så översvallande positivt att jag ett ögonblick misstänker att SD-Kurirens reporter bytt arbetsgivare. Löfven får berätta om att allt inte löses av att människor flyr långt bort, underförstått till Sverige. Han får även gå in på hur det behövs mer resurser i närområdet.

2016 säger alltså Löfven det som Åkesson sade 2014. Men får inga följdfrågor eller ifrågasättanden överhuvudtaget. Har alla undersökande skjutjärnsjournalister gått i sommardvala?


Löfven säger också:
"Vi ska respektera asylrätten – det kommer vi alltid att stå upp för..."
 Dessa ord yttras alltså av den man som beslutat att gränsen till Sverige skall stängas. Att Sverige skall ha asylrätt modell Moment 22: alla som är i Sverige får söka asyl, men du får inte ta dig till Sverige. Och inte en följdfråga.

Jag börjar undra vad de lär ut på Journalisthögskolan.

måndag 15 augusti 2016

Den konkreta kåsören

Häromdagen klagade jag på att våra religiösa företrädare, när de samlas för att skriva artikel, mest åstadkommer snömos. Nu kom det ett svar från Andreas Ekström på Sydsvenskan: Vi behöver mindre religion - inte mer. Jag brukar mestadels använda Ekström som kontraindikator - tycker Ekström något, så är chansen stor att jag tycker tvärtom, men på slutet av sin artikel får Ekström in ett klockrent citat:
"Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man däremot förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst, och inte vara rädd för att bemöta dem med sedvanlig politisk polemik."
 Det här är ju precis det jag vill! Att vi religiösa extremister skall få vara med i det politiska samtalet på samma villkor som Sven Wollter, Åsa Lindeborg och Ivar Arpi. En man, en röst, alltså.

Samtidigt har många religiösa blivit kränkta ända ner i tårna över Ekströms artikel. Varför, kan man undra? Jag misstänker att det beror på att de först läste rubriken, som ju är precis motsatsen till Ekströms slutkläm, samt all den text som leder fram till slutklämmen och som mest består av kritik av religion, religiösa och religion som politisk kraft. Sen när de kommer till slutet är de redan så rosenrasande att de inte riktigt läser vad som står där.

Frågan är dock om Ekström själv läst vad han skrivit. För se här vad Ekström själv, parallellt, skriver på Twitter:
Det där verkar ju vara precis tvärtom. Om personliga trosuppfattningar inte skall få påverka en politisk fråga, och religiösa ska ha samma rättigheter att ge sig in i politiken som alla andra, så är den logiska slutsatsen att ingen skall få påverka en politisk fråga. Det verkar ju lite dumt sagt.

Men, hav förtröstan. Vi religiösa är vana vid att slå upp en sida i bibeln och läsa "älska och förlåt dina fiender", för att sedan slå upp en annan sida och läsa "Jahve säger eder: I ska spilla era fienders blod, till dess vare sig män, kvinnor eller barn andas längre". Teologer har tusentals år av vana att få sådana utsagor att bli logiskt samstämmiga. Så låt mig ge mig på de Ekströmska stentavlorna.

En tolkning är att de religiösa enbart ska få komma med i matchen när de spelar på Ekströms planhalva, det vill säga har samma åsikter. Nej, jag tror inte på den tolkningen. Ekström vet ju att vår ärkebiskop aldrig med en stavelse skulle våga avvika från en bokstavstolkning av det socialdemokratiska partiprogrammet.

En annan tolkning är att det finns vissa "heliga" frågor som de religiösa ska hålla sig borta ifrån. Följdfrågan är då vilken politisk överprövningsdomstol det är som skall bestämma vilka frågor det gäller: Ekström själv?

Ytterligare en tolkning är att Ekström menar att den enkla demokratiska principen "en man, en röst" skall gälla, och eftersom de religiösa är i kraftig minoritet så ska de inte få igenom sin vilja. Det är en vettig och välvillig tolkning, som har den stora fördelen att det får Ekström att framstå som den kloka och vänliga man han antagligen är. Emot den talar att hans mångordiga argumentation emot den politiserade religionen blir rätt onödig. Det räcker med att säga att "alla är oavsett bevekelsegrund fria att engagera sig i den demokratiska processen". Men hjälp - det var väl det Ekström sade, ursprungligen!?

Skulle vara skönt om Ekström själv kunde klargöra läget. Vem vet, kanske han kommer med en retur-replik emot alla de religiösa kritikerna?

Ekström har rätt - nästan!

Kommen så här långt slår det mig. Ekströms kraftiga, mångordiga kritik emot den organiserade religionens politiska anspråk har mycket fog för sig. Han har bara ställt in siktet lite fel. Det som är farligt är inte att religionen organiserar sig. Det som är farligt är att staten glatt släpper in, eller till och med uppmuntrar, organisationer in i beslutsfattandet.

Fienden är korporativismen. Från Wikipedia:
"Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo 'göra till kropp', ytterst av corpus 'kropp') är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av."
 Korporativismen är ett samhällsgift som sossarna gladeligen hällde i samhällskroppen, där medborgare i alla sammanhang skulle företrädas av en organisation, gärna styrd av sossar och finansierad av skattebetalaren. Vi i högern jobbade intensivt för att komma från korporativismen. Arbetsgivareföreningen drog på 90-talet ur sina representanter ur statliga styrelser. Tänk tanken att det skulle sitta en representant från Muslimska Brödraskapet i varje statlig styrelse...

Jag vill inte bli representerad av religiösa organisationer i politiska sammanhang. Varken Antje Jackelén, Omar Mustafa eller Ulf Bjereld representerar min politiska uppfattning, hur religiösa de än är. Som prelaterna påpekade i sin artikel så är bibel- och korantolkningarna oändligt många. Det medför att de politiska utfallen också är oändligt många. Inom samfunden kan de olika medlemmarna komma till radikalt olika slutsats om abort, dödshjälp, arbetslinje, respekt för äganderätt, om inkomstklyftor är bra eller dåligt, miljö, trafik och glesbygdsstöd. Detta löser medlemmarna genom att engagera sig i och/eller rösta på politiska partier. Det står även medborgare fritt fram att starta politiska partier på religiös grund (KDS, muslimska brödraskapet) och locka till sig medlemmar och röster.

Några korporativistiska snabbfiler in i beslutsfattandets finrum för religiösa organisationer bör dock inte finnas. För de troendes skull, och för alla andras skull också.


Fascinerande: det verkar som jag är överens med Sydsvenskan-Ekström. När han dessutom rakt ut skriver att han är emot stympning av både pojkar och flickor får han en guldstjärna i kanten.

Om nu bara inte Twitter-Ekström fanns. Honom begriper jag ännu inte.

lördag 13 augusti 2016

Det båtar föga

Det brinner bilar i förorten.
Liksom sverigedemokraterna har jag säkert otur med min illustration, och lyckas plocka en bilbrand från Indien eller Långtbortistan, men jag tyckte bilen var läcker.
De rykande bilarna verkar ge landets begåvningsreserv utrymme att fyra av diverse stolpskott i våra tidningar.

Dels hävdas att bilbrännandet gått ned, givetvis räknat från det rekordår 2009 då det var rejäla kravaller i Rosengård. Jämfört med min ungdom har hembrännandet knappast gått ned.

Sen hävdas att bilbrännandet orsakas av att de stackars gossarna i förorten, till skillnad från alla andra gossar i riket, inte har tillgång till en segelbåt i vilken de kan vaska champagne och tända kubanska cigarrer med tiotusenlappar.


Dags att göra det politiska personligt, och gå in lite på min ungdom. Vad jag minns brände vi inga bilar i Trollhättan. Förvisso lyckades jag en gång tända eld på min egen moped då jag skulle testa tändstiftets gnista på en bensinvåt motor, men den branden släckte jag själv raskt. Men inte sjutton fanns det någon som hade segelbåt? Jodå. Vår familj hade tre (3!!!) lyxåk till båtar!

En kanadensare, hembyggd. Familjen stod i garaget och fyllde en inlånad mall med lager efter lager av glasfiberväv och epoxi. Undrar just vad socialen hade sagt idag om att föräldrarna lät barnen stå och inandas farliga gaser timmar i sträck. Men kul var det. Och hiskligt ful blev den.

En segeljolle i trä. Den skymtar till vänster i bilden.
The local dump

En eka med en fyrahästars utombordare. Ser ni den fina hembyggda relingen, vinkeljärnen och vävtejpen?
The boat

Visst, vi hade en sommarstuga:
The house
Jag kan tänka mig de tappade hakorna på de som, på den tiden vi hyrde ut stugan, vid ankomsten fick annonsens "10-bäddars läkarvilla" raskt justerad emot verkligheten: en stuga där köket var en vrå med tre-plattors spis utan fläkt, och dubbelsängarna knappt fick plats i rummen. Men visst, efter ett tag fick vi till och med vattentoalett, och en utomhus dusch.
 
Kan ni tänka er dagens förortsglin sitta i min segeljolle och festa?
 
 
Aha, tänker ni: ni vet varför bilarna inte brann på 70-talet. Fritidsgårdarna! Givetvis hade varje kvarter en gård fullutrustad med X-boxar, biljardspel och fyrhjuliga motorcyklar.
 
Pah. Glöm det. Fritidsgårdar fanns bara i problemområdena, jag tror den närmsta låg tre kilometer bort. Och dit vågade sig ingen välartad grabb, ens på den tiden.
 
 
Så vad sjutton gjorde vi på dagarna, då? Lite bus blev det allt, men det närmsta jag kom bilbränning var att ligga på lur och skjuta med ärtrör. Sådana kunde man köpa i tobaksbutiken på den tiden, nu har de väl avancerat till handgranater. Men för en uttråkad grabb fanns det saker att hitta på:
  • Biblioteket. Inte för att leva rövare, utan för att låna böcker. Jag läste massor, var nog på lokala biblioteket ett par gånger i veckan. Genom att jag läste lika mycket på engelska som på svenska fick jag ett bra ordförråd.
  • Musik. Genom att utnyttja både kommunala musikskolan och kyrkan så höll jag igång tre instrument parallellt.
  • Motorsport. Det går åt mycket tid och energi åt att plocka isär en motor - särskilt om man sätter ihop den efteråt. Det behöver inte heller bli så dyrt, min första moppe var ett vrak för tvåhundra spänn.
  • Sport. Nej, jag är faktiskt totalt ointresserad av organiserad idrottsutövning. Däremot har jag alltid gillat att cykla, och gav mig redan i 4-årsåldern ut och cyklade runtikring på egen hand. Jag gissar att socialen hade blivit rätt intresserad även av detta idag - och utan hjälm, dessutom! Men nog finns det möjlighet för förortens stenkastare att gå med i lokala diskusföreningen istället?
  • Alkohol. Om du nu är totalt utan förmåga att företaga dig något vettigt, kan du då inte i alla fall sätta dig på lastkajen bakom Konsum ihop med likasinnade och förstöra din egen framtid i stället för att ställa till ett helvete med andras liv?
 
Som ni ser använder jag mina egna anekdotiska erfarenheter för att förkasta teorierna om att ungjävlarna bär sig illa åt för att ingen ger dem något att göra. Vill de sysselsätta sig med något vettigt så finns den möjligheten. Så varför gör de på detta viset? Svaret hittar jag hos Pontus Herin:
"Så vad handlar det då om, vad får en tonåring att sätta eld på en bil? För att de tillåts göra det förstås. Det finns ingen nedsida för dem, bara uppsida i form av en känsla av gemenskap, spänning och kanske status. Varför då inte göra det? Återigen, det handlar om barn."
 
Så enkelt, så självklart. Barn vet inte i förväg vad som är rätt och fel, de lär sig genom att göra rätt och fel och få återmatning därifrån. Spädbarn och hundvalpar stoppar vadsomhelst i munnen, men fortsätter inte äta det som inte smakade bra. Min Golden Retriever åt bara mördarsnigel en gång - tyvärr.
 
Det som behövs är inte fritidsgårdar, värstingresor eller medömkan. Det som behövs är att samhället tydligt visar att kriminellt beteende straffas. Tidigt och konsekvent. Det som är så farligt med glykol, vanlig kylarvätska alltså, är att den smakar sött och gott när man dricker, varpå man är död några timmar senare. Därför märks flaskorna tydligt, och vi uppmanas att absolut inte tappa om vätskan i omärkta kärl.
 
Dagens social- och kriminalpolitik borde ges liknande dödskallemärkning.

torsdag 11 augusti 2016

De diffusa debattörerna

Svenska kyrkan har gjort lite mer väsen av sig än vanligt på senare tid. Först kom uppropet Mitt Kors, startat av några prästvigda svenskkyrkliga, vilket fick kyrkan att gå ut med den för en kristen organisation tämligen udda uppfattningen att det är söndrande och konfrontativt att visa upp korset som symbol. Sen skrev ärkebiskopen, tillsammans med muslimska, katolska och judiska företrädare, en artikel i DN: "Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp". Det är den jag tänkte fundera över idag. Samt över det svar som Hägg, Nordén, Norell och Westerholm ger.

Jag är bedrövad över hur flummigt debatten förs på sina håll. Begrepp kastas runt, utan någon som helst konkretion. De religiösa anser att religion inte är en privatsak, utan att religionen bör ta plats i det offentliga. Utan några som helst exempel på hur detta har gjorts väl, och var gränsen bör gå. Hur fasen svarar man på en så luddig propå? Förvisso har jag viss förståelse för att det i en artikel undertecknad av en rabbin och en representant för muslimska brödraskapet är svårt att exakt ange var skåpet ska stå; de är nog lite oense om detaljerna. Men det är ju just skiljelinjerna som är det intressanta. Att vi alla lite vagt vill ha "fred på jorden" och "allt åt alla" är trivialt. Det spännande är hur vi ska nå målet: utrota kulakerna, stegla kättarna, eller gneta på med demokratiskt beslutade reformer?

Svaret från de sekulära är jag mer nöjd med. De tar upp ett par grundläggande punkter:
  • Den sekulära staten. Att den bästa förutsättningen för olika religiösa inriktningar att samtidigt leva i ett land, utan att skära halsen av varandra, är att staten garanterar dem alla lika rättigheter och skyldigheter.
  • Svenska kyrkans tilltagande politisering. Jodå, den har jag också märkt av. Kyrkan blir mer och mer ett socialdemokratiskt/miljöpartistiskt organ, med miljö, inkomstklyftor och migration som huvudfrågor. Att frälsa själar och omvända människor till Kristus anses nuförtiden rätt suspekt och kulturimperialistiskt av kyrkans ledning.
Berömmet till trots, finns en del att anmärka på.

Skribenterna har totalt missuppfattat tvåreglementsläran, när de hänvisar till hur Lutheranska kyrkor historiskt sett velat ha en tydlig uppdelning mellan stat och religion. Visst, Luther ville att staten skulle sköta nattväktarstaten, medan kyrkan sörjde för att människor fick evigt liv. Att staten skulle vara sekulär, skulle dock aldrig fallit Luther in. Har skribenterna månne missat att Sverige fram tills rätt nyligen hade en statskyrka? Att katoliker för inte så länge sedan sågs som något som katten dragit in? Att kungen har lagkrav på att bekänna sig till den rätta, Lutherska läran? Nej, den helt sekulära staten är ett nytt påfund. Vilket inte gör det till ett sämre påfund, men rätt ska vara rätt. Om sedan staten fick för sig att stifta lagar som avsteg från kristendomens bud, hade knappast Luther varit den som suttit tyst.

De hävdar att "Att politik och religion hålls åtskilt, är även en av hörnstenarna i det svenska samhällsbygget". Vad menar de, exakt? Vad tror du menas, när du hör detta?

Låt mig skissa några alternativ:
  1. Religionen förpassas till hemmet. Vill du visa ett kors eller lägga dig på knä och be till Mecka, får du göra det innanför stängda dörrar. Du får absolut inte ta med dig dina religiösa övertygelser utanför dörren. Du får inte introducera dina barn till din tro. Du får inte propagera för din tro.
  2. Religion tillåts i samhället. Du får gå i Jesus-parad och tungomålstala bäst du vill. Du får, utifrån dina etiska bryderier, rösta på politiska partier som passar dig, starta egna partier, eller starta vilken förening som helst ihop med likasinnade. Precis som vilken punkare, filatelist eller marxist som helst. I staten lär dock råda begränsningar för oss alla: till exempel är det måhända inte så lyckat att kräkas över vissa demokratiska partier om du är rikspolischef. Frågan om sikher och/eller scouter får bära kniv offentligt kan bli föremål för intressanta debatter utan fobianklagelser.
  3. Religion får en särställning i samhället. Staten stiftar speciallagar som gynnar vissa grupper, och bara dessa grupper. Pastafaris göre sig icke besvär. Självfallet får sikhen ha sin kniv. Frågan om ifall invandrade amerikaner utgör en religiös sekt, och därmed får bära automatvapen, sysselsätter statens korporativa råd för religionsfrågor i ett decennium.
  4. Teokrati. Mulla Omar rules!

Jag tror vi har en överväldigande politisk majoritet för att alternativ 4 inte är önskvärt. Möjligen med undantag för vänsterpartiet, om det är Sjöstedt som får bli mulla.

Måhända överraskar jag någon med att, som religiös fundamentalist och kristdemokrat, inte vilja ha alternativ 3 heller. Tänk då tanken att det är sunnimuslimernas organisation som får lagstiftarens öra - hur kul blir det då för shia? Och omvänt. Och båda lär göra sitt bästa för att göra livet surt för ahmadiyya. Sen har vi i högern ju också i decennier kämpat för att röka ut sossarnas korporativism ur staten. Varför ta ett steg tillbaka?

Alternativ 1 tilltalar mig inte heller. Varför inte, det är väl så det skall vara i en sekulär stat, att religionen är en privatsak? Nej, inte så privat. Låt mig ta en liknelse:

Just det, raggare! Tänk tanken att raggare blev tillsagda att hålla sin passion inom hemmets fyra väggar. Att de gärna får ha stora amerikanska vrålåk, bara de inte tar dem utanför garaget. Att de absolut inte får låta sin passion för bensinslukande V8:or påverka dem att inte rösta på miljöpartiet. Att de under inga omständigheter får bilda organisationer som försöker lobba för lägre bensinskatt och rätten till att ta varv efter varv runt torget och spana in brudar. Att Elvis endast får lyssnas på i täta hörlurar.

Nej, det vore givetvis en fullständigt orimlig frihetsinskränkning. Om ni nu råkar ogilla raggare, inte ännu insett Eddie Meduzas poetiska snille, eller tycker raggare inte har ett skvatt att göra med tokar som tror på tomtar och sagor: låt mig då dra ett nytt exempel, som rör just människor som tror på just tomtar och sagor.
Just det. Marx - Karl Marx. För nog skulle väl han passa som tomte på ett amerikanskt varuhus? Och akademia har sedan länge skrattande kastat ut hans teorier, såsom varande sagor. Så vill ni att socialister skall hålla sitt teoretiserande inom hemmets fyra väggar? Att politik och socialism absolut inte skall blandas? Jösses, ni är ju mer förbudsivrande än folkpartisterna.


Jag vill slå ett slag för det samhällskontrakt där religionen, liksom alla andra ideologier, manier och paranoior, är ute i samhället. Där var individ, separat eller i en organisation, är fri att försöka driva sina åsikter, oavsett var dessa åsikter stammar ifrån. Där religion inte har en särställning, utan en likställning.

Därmed har jag egentligen inte löst några problem. Jag har släppt ut de religiösa utanför lägenhetsdörren. Jag har tagit bort möjligheten för särlösningar för officiellt godkända religioner eller grupper. Men alla mellanmänskliga stötestenar och friktionsytor återstår. Skall man få ha slöja på Lomma strand, och bikini i Rosengård? Är ett halvdussin nålar i tungan på ett butiksbiträde okej? Får gossar ha långt hår?

Den väg jag ser framåt är den liberala vägen. Vägen där vi alla är så toleranta som möjligt över avvikarna, och undviker att leta efter anledningar att känna oss kränkta. Dessvärre känns det inte så troligt att det kommer gå överallt. Många verkar vara så lättkränkta att de nog har gått charmkurs i Östtyskland. När en normbrytare har ett önskemål att få hanteras annorlunda, slår de knut på sig i försöken att förklara varför det är helt omöjligt.

Jag skulle vilja angripa det från två håll:
  1. Sverige är mångkulturellt. Även utan invandrare; här finns både queerfeminister och gamla stötar som jag, som hellre skulle vilja leva i en Austen-roman. Vi får fanimej acceptera att vi kommer stöta på människor som är annorlunda.
  2.  Sverige har traditioner, som inte ändras på ett ögonblick. Vi har gränser vi inte går över. Kastar du din dotter över balkongräcket åker du i finkan - i alla fall när vi sparkat Dan Eliasson.

Sluta svamla, gubbe!

Det verkar som jag gör mig skyldig till det jag anklagar andra för: prata om generella plattityder utan att konkretisera mig. Nåväl, då får jag väl avhandla några snabba aktuella frågor.


Slöjförbud eller ej? Jag tycker det är var vuxen människas sak att välja sin egen klädsel, inom rimliga gränser. Nu är jag tillbaks i svamlet igen - definiera rimlig! Offentlig nakenhet har vi förbud emot sedan länge. Jag kan tänka mig att det som allmänt (ABs ledarredaktion och ABs kulturredaktion...) anses vara SDs starkaste fäste, unga män som inte fått ligga, kan tänka sig lyfta på den restriktionen. Jag kan även tänka mig ett förbud emot ansiktstäckande klädsel på offentlig plats. Lagstiftaren får dock tänka till ordentligt hur texten skall skrivas, så inte hela Norrlands befolkning hamnar bakom lås och bom på vinterhalvåret. Vi får även tänka på vilka polisresurser vi vill lägga till för att se till att lagen följs. Att förbjuda en vanlig slöja, däremot, är jag totalt emot. Inte fasen kan vi väl förbjuda Krösa-Maja!?


Får man vägra skaka hand? Ja. Handskakning är för en del en tämligen intim handling. Varför tvinga sig på andra människor? Men om nu någon känner sig kränkt därav?

Här har vi baksidan av Muhammedbilds-debatten. Muhammed-bild? Ja, en sån här, alltså:

 Muslimer ska lära sig tåla att vi kallar deras profet en pedofil ökenkrigare. De ska tåla att bli kränkta ända in i själen. Det skall även vi. Även om det råkar gälla något så heligt som jämställdheten.


Könsseparerade badtider: Nej. Anledningen till att jag säger nej är inte ideologisk. De damer, herrar eller något mittemellan som vill bada för sig får gärna göra det. Men inte på våra gemensamt betalade simhallar. Dessa simhallar är svindyra gökungar, som regelbundet renoveras för hundratals miljoner. De måste i möjligaste mån hållas öppna för allmänheten. Hela allmänheten. Den som vill bygga en simhall för nudister, religiösa, swingers eller blyga får helt enkelt bygga den för egna pengar. Konsekvensen blir även att simklubbarna slängs ut från de kommunala simhallarna och får gå till sina medlemmar för att finansiera egna tävlings- och träningsbanor. Lika för alla, ska de va. Vilket lär glädja de Lundabor som inte kunnat utnyttja den nybyggda 50-metersbassängen under sommaren. Med lite tur kan det även leda till att könsseparationen i omklädningsrummen upphör!


Tillåta omskärelse? Nej, rör inte min kompis! Vare sig manlig eller kvinnlig omskärelse skall tillåtas. Religiösa skäl, då? Som jag sagt innan vill jag inte att religionen ska ha en särställning. Omskärelse av religiösa skäl skal därför ges samma hänsyn som den hypotetiska situationen att svenska föräldrar börjar be om omskärelse för sina flickebarn för att porren har gått från att föreskriva renrakade kön till att föreskriva avskurna könsdelar. Det vill säga, inga alls.