fredag 31 december 2010

Ständigt denne Vilks

I kölvattnet på våra svenska pyroteknik-entusiaster kommer återigen de som tycker att Lars Vilks borde ha vett att inte provocera, till exempel här.

Bloggägaren undrar: VAD vill Lars Vilks säga med sin "konst" .. mer än att hamna i det mediala strålkastarljuset?

Min stilla undran är: Har du funderat på att gå till källan, dvs Vilks själv? Jag har läst lite på hans blogg, och där lärt följande:

* Ja, Vilks är en provokatör, det erkänner han glatt själv. Men: dagens konst består i stor utsträckning av provokatörer. Om vi plockar bort dessa, återstår snart bara hötorgsmålarna. (OK, själv är jag en sån där outbildad tölp som gillar skepp i solnedgången, badande dalkullor och annat figurativt skräp, men där håller ju inte konstvärlden med mig).
* Nej, Vilks har inte avsett att provocera muslimer. Han har haft siktet inställt på det svenska konstetablissemanget. Lite kort tolkar jag honom så här: Idag är provokation en väsentlig del av konsten. Dock är det bara vissa provokationer som är 'tillåtna': sådana riktade mot konservativt borgerskap, nyliberaler, George Bush, påven. Dvs provokationer som inte provocerat en enda människa de senaste 50 åren. Vilks såg därmed till att göra en provokation - rondellhunden - som garanterat skulle få etablissemanget att gå i taket. Och det lyckades han med.

Samtidigt har han råkat såra och provocera muslimer. Antagligen var han inte helt omedveten om att detta skulle ske, heller, även om mordbrand och k-pistar kanske inte ingick i förhoppningarna. Är då detta fel?

Här finns en tydlig parallell: Elisabeth Olsson-Wallins (O-W) Ecce Homo-bilder.

Varken Vilks eller O-Ws bilder är särskilt konstnärligt högstående. Den ena ritar streckgubbar, den andra tar foton som estetiskt påminner om Jehovas Vittnen-broschyrer. Detta är samtidigt totalt irrelevant. Konstverket är inte bilderna, utan provokationen och reaktionerna på dem. Och där har bägge lyckats väl...

I bägge fallen har det diskuterats livligt om verken inte är onödigt provocerande. Jag tror inte O-W hade som avsikt att provocera troende kristna, men en del blev ändå rätt ledsna av att se bilder av Jesu könsorgan. Så man kan ha en lång diskussion om ifall det goda syftet med provokationen var värd alla ledsna människor eller ej.

Men, sen kommer det "roliga": både O-W och Vilks blev mordhotade. Alltså: någon vill släcka ett liv pga en bild. Då känns det väldigt ointressant att sitta och diskutera ifall en bild har bra konstnärlig kvalitet eller ej.Då känns det betydligt viktigare att diskutera ifall det är rätt att mörda människor för att man inte håller med dem eller ej.

Min poäng - har jag en? Ja. Visst, man kan tycka att det väsentliga i sammanhanget är att Vilks ska ge tusan i att provocera. Men då får man i konsekvensens namn också be Olsson-Wallin och de som kritiserar påvens kondompolitik att hålla käften. Nån kan ju bli ledsen.

Tycka terrorist trist

"Idag meddelar Skansen att det traditionella nyårsfyrverkeriet tillhandahålls, helt gratis, av fyra glada amatörer från Luton. Kvinnor och barn ombedes ställa sig så nära som möjligt för en bra upplevelse."

Ingenting är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Har faktiskt svårt att säga något allvarligt angående våra svenska terrorister.

Föreningen Svenska Ungkarlar har utnämnt Årets Svärmor: Helena Benaouda.
Motivering: Ärligt, grabbar, ni vet hur det är när ni blir bjudna till flickans föräldrar! Pappa kollar om man har fast jobb och ärliga avsikter, och mamma hittar fel med allt man gör och allt man är. Ingen är god nog åt mammas lilla docka! Helena däremot: hennes svärson hade arresterats två gånger tidigare (och har nu fastnat i nätet ännu en gång) i lite smått islamistiskt sällskap. Ändå står hon rakt upp i en debatt, får frågan om hon någonsin stött på någon extremism,och säger klart och rakryggat: Nej. Jag lovar, om min svärmor hade fått reda på att jag fått en p-böter, hade hon ropat ut att jag var den nästa Clark Olofsson.
Så heder åt denna kvinna, som så orubbligt litar på sin svärson.

Nej, nu får det räcka med dumheter.

En del debattörer anser att terrordåden kommer drabba vanliga muslimer i Sverige, muslimer som inte skulle komma på tanken att spränga ihjäl någon, eller ens ge dem en hederlig svensk smäll på käften som man gjorde i gamla pilsnerfilmer förr i tiden för att göra folk av odågorna. Där har de nog tyvärr rätt. Undertecknad är lite av en halal-hippie, som gärna åker bussen genom Rosengård för att glädjas över lite udda kläder, konstiga dialekter och annorlunda hudfärger. Men, tänk oss några terrordåd till. Vad händer då nästa gång jag sitter med mina barn på bussen och en mörkhyad person med nervös blick och bylsiga kläder stiger på bussen? Hoppar jag av vid första tillfälle? Och om jag reagerar så, hur många kommer då plocka fram basebollträn ur garderoben?

Så om man verkligen vill göra det extra jävligt att vara muslim i Sverige, så är det nog en bra idé att spränga sig i luften. Hmmm... kan nån tipsa Sverigedemokraterna? Och äntligen får jag via dessa slumplösa associationer återigen tillfälle att avsluta med en Monty Python-video:



Gott nytt år!

onsdag 29 december 2010

Dags att slå sina påsar ihop?

Efter de små borgerliga partiernas usla valresultat har det ofta diskuterats ifall inte småttingarna borde slås ihop, så alliansen inte tappar bort några röster på fel sida av 4%-spärren.

Mitt förslag är att de istället byter namn. Titta bara på de namn de har idag: folkpartiet - vad sjutton säger det? Att bara de som är folk bör rösta på dem? Centerpartiet är lite felbenämnt när de nu täcker upp högerflygeln åt det nya arbetarepartiet. Och kristdemokraterna, de verkar ju göra sitt bästa för att göra sig av med kristna partimedlemmar.

Låt istället kristdemokraterna fokusera sig på sin huvudfråga - förmynderiet. Nej till alkohol, nej till allt roligt. Det där med verklighetens folk verkar ju inte ha gett ett verkligt förslag än. Då kan de kalla sig förmyndarpartiet (fp).

Centerpartiet har gått ut hårt med en företagsvänlig linje, så de får väl kalla sig företagarpartiet (fp).

Folkpartiet då? Ja, eftersom ingen vet vad en folkpartist vill, så kan de få fortsätta heta folkpartiet (fp). Passande diffust.

Sen när alla tre partierna har samma förkortning, så blir det lätt att sätta upp alla partiernas kandidater på en varvad lista. Därmed får vi samma resultat som vid ett sammangående, men fortfarande möjlighet till profilering.

Dessutom blir det lättare att genomföra partibyten för etablerade politiker. Till exempel kan Birgitta Ohlsson gå från folkpartiet (fp) till förmyndarpartiet (fp), och där fortsätta lägga sig i hur min familj fördelar sysslorna internt.

måndag 27 december 2010

Oh brother, where art thou?

Minns ni Sverigedemokraternas populistiska kollaps för några månader sedan? När de samtidigt försökte locka till sig gay-röster med ena handen, och med den andra handen värvade invandrarröster genom att lova att SD skulle stoppa homo-snusket? Sådant rövknullande ignorerande av kärnväljarna betalar sig sällan - om man nu inte kallar sig 'det nya arbetarepartiet' förstås, det verkar ännu inte ha sjunkit in i slott och herresäten.

För att ta till en rolig liknelse så vore det lite som om Kristdemokraterna hade börjat tala vitt och brett om verklighetens folk och om att vara gränsvakt mot maktkåta politiker, för att sedan få publik panik så fort någon andas ordet 'gårdsförsäljning'. Oj då. Vänta lite. Det var ju precis vad som hände... (kan även rekommendera Johan Hedins skrifter i den här frågan)

OK, en bättre liknelse då. Tänk om demokratins och vänsterns skinande hopp i Latinamerika, Hugo Chavez, hade kommit på tanken att förbjuda utländska donationer till hjälporganisationer. Hursa? Har han gjort det!? Tusan också, där försvann den liknelsen.

Vad skall jag då ta till? Nej, dags att ge upp det här och komma till den egentliga anledningen till dagens inlägg:

Broderskaparna är en religiös (tidigare kristen, men nu lite mer allmänt hållen) avdelning inom Socialdemokratin. Som sanna demokrater är de givetvis för jämlikhet och frihet från diskriminering pga ras, kön, klass och sexuell läggning. Ja, förutom när man vänder sig till muslimer, då den där sista biten om sexuell läggning tagits bort. Lite SD-varning på detta. Vilka vänder man sig egentligen till - HBT-vännerna, eller de som vill stena bögarna? Jag ser två möjliga tolkningar, ingendera särskilt hedrande för broderskaparna:

  • Vi broderskapare ger f-n i bögarna. De är populära i media för tillfället, därför får de våra läppars bekännelse. Men så fort mediatrycket försvinner, så kommer vi slänga ut bögarna och plocka in Pastor Green, snabbare än du hinner säga 'butler i T-banan'.
  • Vi broderskapare tycker araber är ena korkade människor. Så korkade att de inte kan läsa och jämföra två texter. SD har nog rätt i att det bara är somaliska analfabeter som kommer in i Sverige nuförtiden. Men så länge de har en röst är de välkomna i S-lägret.

söndag 5 december 2010

Även en blind DO...

... kan hitta några korn.

Normalt är jag inte särskilt till mig över DO:s bravader. Men nu senast håller jag faktiskt med. DO har fastslagit att det kan vara OK att ha en papperspåse (eller slöja) på huvudet i klassrummet. För detta får hon givetvis mängder med kritik (men även en del stöd); inte skall vi väl ge de religiösa fotfäste i Sverige? Nog för att vi är toleranta, men om någon försöker vara annorlunda på ett för ögonblicket ej godkänt sätt, visst måste det förbjudas?

Carina Hägg argumenterar för att eftersom en del kvinnor slåss för att slippa slöjan, så skall den förbjudas. Tänkvärt. Sen kan vi fortsätta med att förbjuda piercing, eftersom många ungdomar av grupptryck pressas att slå hål på sina kroppsdelar. Eller går det inte an, eftersom det kan drabba dig själv och inte bara några svartmuskiga araber i förorten?

Själv har jag svårt att förstå denna längtan efter att bestämma över andra, vuxna människor. Vi har idag kommit så långt att staten inte längre lägger sig i ifall Fredrik vill kalla sig Ursula och gå klädd i klänning. Vill vi då verkligen att staten skall bestämma att ingen skall få sitta med en papperspåse över huvudet i klassrummet?

Om du fortfarande känner att du inte kan acceptera religiösas anspråk på att få ha sina egenheter i det offentliga rummet, försök då att anlägga ett lite annorlunda perspektiv. Tänk dig att religion är en psykisk sjukdom. Vill du verkligen att den som är sjuk eller handikappad inte skall få ta del av utbildningar? Skall du säga till den rullstolsbundne som vill in i en föreläsningssal: "hörrudu, här i Sverige har vi trappor in i salarna. Antingen slänger du rullstolen eller så stannar du hemma."? Nej, givetvis inte. Så låt då även de religiösa ha sina handikapp ifred.

Men, kan man då invända: religion är väl inte att jämföra med fysiska handikapp? Det är ju bara att strunta i de religiösa påbuden. Nja, så enkelt är det inte. Tänk bara på alla martyrer som stenats, bränts på bål och slitits i småbitar genom åren. Det kan vara lika svårt att driva ut en religiös övertygelse som att växa på en ny arm.

Liberalen i garderoben, del II: Valtersson

Min bild av miljöpartister har varit den av de gamla klassiska ovårdade skäggen iklädda dåligt passande yllekoftor (hmmm... det innebär ju att de ser ut ungefär som jag...), som röker brass i plenisalen, önskar att de levde stenåldersliv i de svenska fjällen, och hoppas att EU är en ond dröm de snart vaknar upp ifrån.

Döm om min häpnad när Mikaela Valtersson klämmer in en artikel på Newsmill: Mänsklig rättighet att invandra till vilket land man vill. Liberalt så det stänker. Oavsett vad man nu tycker om mänskliga rättigheter, så har hon en klockren poäng: det är rätt att människor får flytta på sig om de vill. Och om jag har rätt att bosätta mig i Afrika, så har afrikanen samma rätt att komma hit.

Genast fylls kommentarsfältet av påpekanden om hur stolligt detta är: inte kan vi ta emot alla fattiga, Sverige kommer bli överfullt. Nej, det blir nog inte lätt att ta emot alla fattiga - om det nu är de fattiga som kommer ha råd med biljetten till fjärran Sverige. Men, handen på hjärtat: om man inte kan tillåta en miljöpartist att vara lite utopisk, naiv och icke-realpolitisk - vem kan man då tillåta det?

Liberalen i garderoben, del I: Mona

Nu efter valet och avgången har Mona Sahlin kommit ut som moderat. Helt plötsligt är det bra med låga skatter, arbete istället för bidrag och distans till kommunister. Eller var det verkligen Mona? Det skulle inte förvåna mig om det var Federleys alter ego som iklädd en Mona-mask från Buttericks drog upp den framtida socialdemokratiska politiken medan Mona låg bunden och munkavlad bakom estraden.

Nej, allvarligt talat. Nu kan jag förstå varför Mona gjorde en så blek figur i valrörelsen. Att vilja föra en bred mittenpolitik ihop med miljöpartiet, men tvingas driva vänster-missnöjespolitik ihop med ett parti vars ledamöter står och heilar under Hitlerporträtt (förlåt, knyter näven under Leninporträtt skall det ju vara...) kan inte vara lätt. Att vilja driva mittenpolitik men istället förväntas att argumentera för att stänga amerikanska baser i bl. a. Sydkorea, ja inte konstigt att man inte får så mycket vettigt ur sig.

Så visst är väl Mona värd en andra chans? Nja, inte att driva partiet dit hon vill, det verkar hon inte klara. Politik är inte bara att vilja, utan även att lyckas åstadkomma.

Men varför inte ett par språkrör, enligt känd modell? Mona kan då fokusera på att hitta på smarta utspel, och charma media och marginalväljare. Parallellt kan de hitta en elak buffel av Göran Persson-dimensioner som kan ta den interna diskussionen, och vid behov sätta sig på tredskande revolutionsromantiker och fackföreningspampar.