Ska studenterna ha någonstans att bo också?

Det är ingen ände på alla krav. Studiemedel, lätta tentor, billig öl, och nu ska de ha bostäder också.

Skämt åsido, situationen är inte helt tillfredsställande. Här i Lund berättas om hur utländska studenter har gett ett par månadshyror i förskott, bara för att vid ankomsten finna att lägenheterna inte existerar. Eller så har de hamnat hos hyrestanter som skulle passat bättre i Psycho. Så här kan det givetvis inte fortsätta i längden.

Han Juholt har redan kastat handsken. I SvD lyfter han och Palm fram fem punkter:

• Stimulans för studentbostäder. Jamen visst, Juholt, vill du sänka skatteuttaget i byggsektorn så inte mig emot.
• Sänk parkeringsnormen. Nej stopp och belägg, som en gång motorintresserad ungdom minns jag hur viktigt det var att kunna få en parkering till rishögen. Mitt motförslag är att lagstifta om en smörjgrop per 10 studenter.
• Kommunalt ansvar för att bygga blandat. Ja, jag tycker det är en bra idé att kommunerna planerar blandad bebyggelse. 70-talets stadsplanering är inget att bli inspirerad av. Frågan är bara hur det ska gå till.
• Kommunal förmedling av andrahandskontrakt. Jag håller med Juholt att andrahandsmarknaden är en djungel. Men min erfarenhet av 80-talets kommunala förmedling är inte god. Här litar jag hellre till den privata sektorn, privata mäklare är inte en okänd företeelse.
• Kommunala bostadsförmedlingar. Nej, för tusan. Inte denna DDR-företeelse tillbaka. Om inte någon kan visa för mig varför det kommer bli mycket bättre än förra gången vi hade det.

Lösningarna bör inte bygga på planekonomi, utan på marknadsekonomi med statliga/kommunala ingrepp vid behov.

En sak jag inte riktigt förstår är varför universitet och kommuner inte är mer intresserade än de är. Här i Lund har universitetet en website som hänvisar till AF bostäder, vandrarhem osv. Intressant: i Sydsvenskan kan man läsa att bopoolen.se är ett lite mer riskabelt ställe att leta bostäder på än bopoolen.nu, som universitetet hänvisar till. Varför i h-e inte skriva det med jättestora bokstäver på hemsidan?

En gång i tiden var även jag utbytesstudent, tvungen att fixa bostad i en för mig helt okänd stad. Visserligen kunde jag språket, men ändå. Och detta var före Internet hade hittat utanför universiteten. Med ansökningshandlingarna fick jag även en blankett där jag kunde fylla i i vilket av universitetets egna boenden som jag var intresserad av. Och lite senare hade jag ett korridorrum. Senare, väl inbodd och bekant med staden, kunde jag på egen hand fixa en lägenhet att dela med några studiekamrater.

Varför är det då inte så enkelt i svenska städer? Det borde ju bara vara att logga in på universitetets hemsida, gå vidare till någon av de anvisade sajterna och beställa en bostad. Min misstanke är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder att förmedla. Och då hjälper Juholts förslag att förbättra förmedlingen föga.

Vad kan då göras? Här är några förslag:

• Låt universitetet ta större ansvar. Ha anställda som letar och fixar bostäder med garanterat skummisfria hyresvärdar. Det är ju trots allt universitetets varumärke som blir lidande när studenter inte får bostad. Japp, Juholt, jag kan till och med tänka mig lite statliga anslag till detta.
• Titta utanför Lunds centrum. Mindre orter som Dalby, Veberöd, Sandby och Sjöbo har direktbuss till universitetet. Universitetet borde kunna göra en kunskapsförmedlande insats och berätta för studenterna vilka alternativ till knökfulla Lund som finns, om man kan stå ut med att inte behöva umgås med stupfulla studenter hela tiden. 
• Utöka de ansträngningar som redan finns, att fixa fram tillfälliga rum till terminsstarten då trycket är som högst. Rektorn har lånat ut sin soffa nån gång, men det verkar inte räcka till. Här borde de prata med de handbolls- och fotbollsföreningar som alltid tycks lyckas hitta logi åt en hord ungdomar under nån veckas tid.
• Anlita scouterna för att bygga upp en tältstad i Lundagård. Kan de fixa drägliga förhållanden för 10,000 scouter på en Jamboree, så borde några tält för några hundra studenter inte vara så svårt. Och i Lundagård blir tältstaden en tydlig, årlig påminnelse för universitet och kommun att det är dags att göra något långsiktigt.

Sen, efter alla ovanstående nödlösningar, så är det bästa på lång sikt att få fram fler bostäder. Och där är det dags att göra upp med den traditionella, socialistiska bostadspolitiken.