fredag 30 september 2011

Social demokrati

Socialdemokraterna har nu en budget på gång. Den är inte helt populär inom hela rörelsen, och högerbloggare jublar över det öppna kriget. Även jag jublar. Inte av skadeglädje, utan av glädje och förväntan.
Av glädje, eftersom S nu kan bli ett parti som alla andra. Inte som på sjuttiotalet, när kremlologer försökte tolka den vita rök som kom ur skorstenen på LO-borgen för att utröna vilken politik partiet skulle föra, utan som ett parti där öppenhet råder. Eller som Tord Oscarsson uttrycker det: "Jag vill hellre se det som ett tecken på god socialdemokrati."

Av förväntan, eftersom ett budgetförslag som fått öppen kritik och därefter fått förbättras har chansen att dra väljare till S. Och dras väljare till S, då måste alliansen fila på sina förslag så att vi alliansväljare lockas tillbaka. Kanske till och med börja prata ideologi. Vinst för alla, alltså.

lördag 24 september 2011

Lite om mat

Fazer har nu gått och ändrat designen på sitt kinapuffspaket, eftersom designen med en glad kines i röd hatt kändes lite för rasistisk. En krönikör på Helsingborgs Dagblad hade tagit upp vardagsrasismen, och då även gottepåsen.

Själv känner jag att det här tar fokus från de verkliga problemen. Krönikören tog upp flera exempel på klockren rasism och hur folk gör sig lustiga över kineser, men det gav ingen som helst respons i media. Rasismen finns, och måste bekämpas. När mörkhyade inte kommer in på krogen, hamnar längst ned i jobbsökarhögen eller får jobba i närvaro av fackrepresentanter som skriker "go home", så måste vi protestera högt och ljudligt. Men är verkligen dagens viktigaste fråga en stereotyp bild på en godispåse?

Men visst, även jag skulle vara väldigt kränkt av att representeras av en kinapuff. Påsen struntar jag i, men innehållet - den där bruna, äckliga sörjan. När sedan Kina är fullt av god mat. Ungefär som att låta fransmän representeras av grodor. Jag är glad att jag i alla fall förknippas med sådana här godsaker.

Antag att vi skulle låta påsarnas omslag bättre skildra vad som finns inuti. Så här i särskrivningens tider, så misstänker jag att påsen med 'skum tomte' då kommer prydas av den här figuren:

Jämtin som finansminister!

Häromdagen visade Carin Jämtin, sossen som ogillar städerskor med RUT men gillar butlers i tunnelbanan, upp en dold talang. Hon verkar vara en skolad matematiker!

Bakgrunden till det hela är att Jämtin lyckades jämföra Dawit Isaak med Annika Östberg. Vilket fick högerbloggare att gå i taket. Jämföra en polismörderska med en demokratins förkämpe!?

Men, det enda Jämtin gjort är ju att säga att det tog 23 år att få den onda Östberg fri, och att det då borde gå snabbare att få den snälle Isaak fri. Tämligen okontroversiellt. Ungefär som att säga att Juholt nog skulle vara en bättre regent än Stalin. Eller att Jimmie Åkesson är mindre nazistisk än Goebbels. Helt sant, men samtidigt tämligen intetsägande.

Och det är här det matematiska kommer in. En gång i tiden när jag läste matematik så var det ofta viktigt att visa att en funktion med ovanligt krångligt utseende asymptotiskt (på ren svenska: så lång tid som det tar vänsterpartiet att sänka en skatt...) gick mot noll. Det åstadkom man genom att plocka fram en känd funktion, som man visste gick mot noll, och visa att den krångliga funktionen både var större än noll och mindre än den kända funktionen. Då blev den instängd i ett hörn, ungefär som Mona mellan V och MP, och kunde inte komma undan sitt öde.

Så visst kan jag hålla med Jämtin om att Isaak skall släppas fri före Östberg. Men jag kan gå längre än så. Isaak borde aldrig spärrats in. Östberg, däremot, vete sjutton om hon borde släppts ut.

onsdag 21 september 2011

Frige SD:s politiska fångar!

Vad nu då? Har SD samvetsfångar? Några som blivit inspärrade för att de offentligt firat MENA-lösa barns dag?

Nej, så illa är det inte ännu. Visst kan de bli av med jobbet, men lite får man ju räkna med om man säger vad man tycker i en demokrati. Jag pratar om Dawit Isaak. Om någon vänsteraktivist lyckas läcka SD:s medlemsmatrikel igen, så står där säkert någonstans: "hedersmedlem, D. Isaak".

Denne man verkar ha läst SD:s invandringsprogram långt innan det blev skrivet. När hans hemland exploderar i tyranniets galenskap, så flyr han till Sverige för att rädda livhanken. För att slippa bli ännu en droppe i statistiken över invandrare som lever på bidrag så försörjer han sig som städare. När sedan läget verkar förbättras nere i Eritrea, så reser han ned för att utföra lite praktiskt biståndsarbete på plats. Något av det mest effektiva biståndsarbete som finns - i stället för att liksom SIDA skicka ned pengar till den korrupta diktaturen för vidare befodran till schweiziska banker, så drar han igång en oberoende tidning som utmanar regimen från rätt sida av den demokratiska skiljelinjen. Som klippt ur SD:s program. Som tack för detta tycker jag att han borde gjorts till minister i en ny, demokratisk regering. Tyvärr ville de gamla politrukerna inte släppa makten, så de släpade in Dawit i buren istället. Och där sitter han väl än.

Så låt mig för en stund stämma in i den sång som unisont höjs av hundratusentals ölfuktade SD-strupar:

"Free Dawit sha-la-la-la, Free Dawit shaa-la-la-la-la"

fredag 16 september 2011

Kyrkstöten

Nu är Jimmie Åkesson upprörd. Det verkar, enligt honom, som om Storkyrkan som hämnd för SDs uttåg förra året nu med avsikt jäklas med honom. Och det är ju inte orimligt. Vi är många som gillar att mobba SD, och kallt räknar med att ingen, absolut ingen, kommer ställa sig upp till deras försvar.

Åke Bonnier, domprost i Stockholm, ger en lite annorlunda vinkel på sin blogg. Han har helt enkelt velat avgränsa sig från hedningarna och polyteisterna genom att bjuda in företrädare för de monoteistiska religionerna att tillsammans göra en Friggebodare och stå framme vid altaret och sjunga "We shall overcome". Och det är ju inte heller orimligt.

Låt oss för ett tag undvika att faktakolla en bra story, och anta att svenska kyrkan är ute efter Åkesson. Då finns det många hyss att ta till till kommande år:
  • Överglänsa SDs folkdräkter genom att låta alla andra komma i sparkdräkt. Jag har länge längtat efter det modets återkomst, efter att ha tillbringat en sommarkurs i orgelspel på folkhögskolan i Hjo samtidigt som där gick en flummig new age-kurs där vuxna människor gick runt klädda i sådana plagg i mysigt gröna och rosa nyanser.
  • Låta kollekten tas upp av zigenarkvinnor som plockar plånböckerna av SD-gossarna utan att fråga.
  • Låta kollekten gå till flyktinghjälp på plats. Det står i SDs partiprogram att det är det de vill satsa på, så då får de vara så vänliga att hala upp plånböckerna.
  • Låta gosskören bestå av ensamkommande flyktingbarn.
  • Fokusera på kristendomen genom att bjuda in syrianska ortodoxa och afrikanska lutheraner. Då blir det å andra sidan svårt för Åke Bonnier, eftersom dessa inte bara är kristna, utan även emot kvinnopräster och homosex.
  • Bjuda in Ulf Ekman att predika över den barmhärtige samariten. Livets ord tenderar att ta bibelorden på allvar, så han kan säkert säga Jimmie (och alla andra i salen som inte är för fri arbetskraftsinvandring) ett par sanningens ord om vad Kristus tycker man bör göra för sin nästa.

onsdag 14 september 2011

Pirater i privat vårdverksamhet?

Jag brukar inte ha någon större lust att skriva ned mina politiska motståndare, men nu kliar det i fingrarna.

Idag är Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomiska talesperson, riktigt upprörd. De privata vårdföretagen rycker fram som karibiska pirater, rövar våra skattepengar och seglar  hem med kassakistor fulla med guld tillbaks till sina soliga skatteparadis.

Jag kan inte annat än hålla med Ulla. Det är stötande att de privata vårdföretagen kan göra gigantiska vinster genom att ta lika mycket betalt som de offentliga institutionerna. Tänk så många miljarder av våra dyra skattekronor som slängts ut i den offentliga vård som uppenbarligen hushållar väldigt dåligt med våra pengar. Slöseri av skattemedel är stöld! Tänk hur mycket mer vård vi hade fått för pengarna, om bara den offentliga vården hade varit lika effektiv. Men Ulla är visst upprörd på de privata företagen!?

Sen undrar jag lite över hur mycket av det stalinistiska arvet V har gjort sig av med. Nackskotten och Gulag sitter nog inte längre på hedersplatsen, men 5-årsplanerna och planekonomin verkar fortfarande ha gott anseende. Ulla tycker nämligen att det är onödigt att ägna tid åt en massa förhandlingar, avtal, vinst och marknadsföring. Just de smörjmedel som håller igång en marknadsekonomi. Den marknadsekonomi som all erfarenhet visat är fullständigt överlägsen planekonomin.

Låt mig exemplifiera med en anekdot från min tid som datakonsult:
Ett kontor hade en chef som var van vid att arbeta på en konkurrensutsatt marknad. Han var ständigt ute och letade uppdrag. I slutet på varje månad samlades vi för att gå igenom beläggningsläget, det var ofta som några var på väg att sitta oallokerade, men till sist gick det alltid vägen. När någon skulle nyanställas, fick vi först leta upp några lämpliga uppdrag att ha i rockärmen - eller ta den ekonomiska risken att stå utan uppdrag några månader. Och konsulter, kan jag tillägga, är som taxibilar - står vi still, så drar vi bara en massa kostnader men ger inga intäkter. Det är de sista procenten i beläggningsgrad som gör att företaget får vinst.
Ett annat kontor fick en chef från offentlig verksamhet. Han anställde raskt ett dussin konsulter, och satte sig sen och väntade på att kunderna skulle knacka på - vilket de givetvis inte gjorde. Rätt snart blev det en ny chef...

Poängen med vinst är att vinst är trevligt, och utebliven vinst är lika med konkurs. Alltså anstränger man sig som fan för att få vinst. Klarar man det inte, ersätts man med någon som klarar av det. Därmed pressas man att konkurrera, att ständigt kapa onödiga kostnader, att organisera verksamheten bättre.
I offentlig verksamhet saknas ofta detta. Man kan jobba hur lite som helst, årets anslag trillar ändå in.

Ulla hävdar också att de privata företagen, eftersom lejonparten av kostnaderna är lönekostnader, endast kan konkurrera genom att ge sina anställda sämre arbetsvillkor och löner. Majoriteten av arbetsgivarna inom vården är ännu offentliga. Menar alltså Ulla att folk med vilje söker sig till en ny arbetsgivare som ger sämre villkor och sämre lön? Tvärtom är det så att med mer än en arbetsgivare så finns möjligheten att förhandla om lönen vid byte av arbetsgivare. Och bara det faktum att det finns mer än en arbetsgivare inom 30 mils avstånd gör ju att även vårdbiträden kan göra som Tiina Rosenberg, skrika "Fuck you" till sin arbetsgivare och dra. Egenmakt!

söndag 11 september 2011

9/11

Nej, jag har svårt att hitta något vettigt att skriva. När nu tvillingtornen på Manhattan inte längre lyser upp horisonten, så får vi väl hitta ett annat resmål:



När vi kommit tillbaks från Afrika, är det dags att fundera lite. Vårt öppna, västerländska samhälle är unikt. Så unikt att afrikanerna nu går i döden för att få samma friheter: möjligheten att säga vad man vill, rösta på vem man vill. Då är det lite dumt att frivilligt kasta bort det. Till vänster finns ibland ovanan att betrakta staten som god. Och då är det inget problem att ge staten rätt att övervaka medborgarnas varje steg. Men till makten kan en Hitler eller Pinochet komma helt plötsligt, varpå statens kontrollapparat kommer användas till att sätta judestjärnor eller motsvarande på misshagliga folkgrupper.
Så kampen för det fria samhället bör föras på två fronter. Dels mot de som vill spränga oss i bitar, och dels mot de som vill ta bort mer och mer frihet så att vi skall slippa sprängas i bitar.
För att travestera den store tänkaren Göran P: "Den som är övervakad är inte fri".

lördag 10 september 2011

Är det jag eller doktorn som är viktigast i sjukvården?

Sydsvenskan har nu en artikelserie om sjukvården i Malmö. Den är tydligen inte helt frisk. Långa köer på akuten, pressad arbetssituation, allmän överbeläggning. Sjukhuschefen pratar om en McDonalds-effekt, där unga är vana vid att få en burgare i näven på tio sekunder. Tanken verkar vara att om bara 'the common riff-raff' lär sig att gå till vårdcentral istället för akuten, så blir det bättre. Och visst, ju mer vi anpassar oss till sjukvårdsapparaten desto bättre lär den fungera.

Hos Laakso får jag ett motsatt perspektiv, patientens perspektiv. Att välfärden skall vara till för patienten. Rätt omvälvande för att komma vänsterifrån. Men visst, även detta låter klokt. Om man ser till att vårdcentralen har öppet 9-5, och att alla lediga tider tar slut 9:02, vart skall då folk gå annat än till akuten? Om sedan vårdcentralen är det osexigaste ställe en läkare kan jobba på, och därmed befolkas av vårdsystemets bottenskrap, som enbart skickar hem en med en Alvedon, så ökar inte benägenheten att söka sig dig.

Så går det att få en patienttillvänd och samtidigt rationell vårdverksamhet? Ja, jag tror det. Men det krävs en sjukvård som överhuvud taget frågar efter patientens behov, och som har förmåga att pröva nya vägar. Och jag är tveksam till att offentlig verksamhet klarar av det.

Här passar högerpolitik perfekt. Öppna privata vårdcentraler som får betalt per besök. Som, för att överleva, måste få patienter. Som skaffar dessa patienter genom att ha öppet när man kan komma dit. Som inte har råd att låta vårdcentralen gå på sparlåga när de utbrända läkarna går sjukskrivna. Som talar om för kundkretsen att man finns, så att kunderna strömmar till. Som har inkastare snarare än spärrvakter i telefonkön.

Om det innebär att de vårdcentraler som efterhand börjat se patienterna som en störning i verksamheten går under - så mycket bättre!

Ostalgi

Politiskt Inkorrekt kommer nu med ett riktigt scoop: En butik på Rosengård försöker sälja de produkter man tror kunderna efterfrågar!

Så får det inte gå till i det gamla folkhemssverige de drömmer sig tillbaka till. Anpassa sig till kunden? Låta vårdcentraler och apotek ha öppet på kvällar och helger? Låta folk få välja skola eller vilken typ av kött man skall ha till middag? Nej för tusan, det skall centralkommitten bestämma åt dig i nästa 5-årsplan.

Sen har jag ett nytt scoop till PI. Här i Skåne säljs spettkakor i långa rader, som en anpassning till skåningarna. Däremot är det himla svårt att få tag i en frys som slukar en styckad älg, något som lär gå mycket lättare norröver. Ännu en orättvisa att ta tag i!

Till sist känner jag mig lite svagt frestad att stjäla en fras från dem själva, och be dem utvandra till Östtyskland om de så gärna vill ha ett enhetssamhälle där den enskilda kunden inget har att säga till om. Men tack och lov finns inte Östtyskland kvar.

lördag 3 september 2011

Om att knäcka nötter

Nu har näthatarna avancerat från kommentarsfälten till verkligheten. För tillfället verkar det vara vänsterns avskrap som gått AFK för att misshandla, bränna och lite sådär allmänt terrorisera Sverigedemokrater. Det får mig genast att tänka på följande klipp:



Kan ingen ligisterna närstående passa på och byta ut pojkrumsaffischen med Stalin mot en med Stoltenberg?

Med gillande ser jag den demokratiska vänstern rycka ut. Mona Sahlin är tydlig. Och några axplock från s-info: Nej till allt politiskt våld,Fruktansvärda angrepp på politiska motståndare.

Från den senare:
"Jag frågar efter att själv varit utsatt för nattliga samtal och hotmail samt efter att själv förlöjligats och hånats på diverse SD-medlemmars och SD-sympatisörers hemsidor och bloggar. Kanske man borde sopa rent framför egen dörr innan man går ut och beklagar sig?"
Men - där börjar bloggaren pissa i lovart. Vi är väl alla överens om det totalt förkastliga i att skuldbelägga alla somalier bara för att jag råkat bli rånad av en somalier? Det kallas kollektivisering, uppdelning i "vi" och "dem", och är väldigt fult. Och det är lika fult om det drabbar sverigedemokrater. Den som tar till våld skall drabbas av högerns batongpolitik och sättas in i buren, oavsett om det är en sverigedemokrat, centerpartist eller AFA:are. De andra debatterar vi med.