Ständigt denne Vilks, frestas man att utbrista likt Åke Holmbergs Ture Sventon. Sventon, ja. Nu när mina barn börjar bli lite för stora för högläsning av Holmbergs smarriga temlor, så får jag väl smita in på toaletten och läsa dem för mig själv i smyg.
Åter till ämnet. Efter att ha upprört den muslimska befolkningen till självantändningens gräns och däröver genom att rita en rondellhund, så har Vilks nu tagit nästa steg. Han skall tala på en konferens anordnad av Stop the Islamization of Nations (SION), en organisation som verkar klart kritiska inte bara gentemot islamister utan gentemot islam överhuvudtaget. Lite på samma sätt som kommunisterna är klart kritiska till kapitalismen, och nazisterna till att judarna överlevde Hitler.
Konsensus på nätet verkar vara att Vilks därmed kommer ut ur garderoben som fullblodsislamofob. För varför skulle någon komma på tanken att tala på ett extremistmöte utan att själv vara extremist? Och att han därmed är rökt för framtiden.
Jag är inte så säker.
För det första: om nu Vilks är extremist, så skall väl samma behandling gälla oavsett vad slags extremist man är? Så visst, skicka gärna ut Vilks i kylan, men skicka först ut vänsterpartisten Maj Wechselmann och journalisten Kajsa Ekis Ekman dit. Bägge talar nämligen på extremistorganisationen RKUs sommarläger. Sven Wollter, som är medlem i kommunisterna, lär också åka ut i kylan.
För det andra: Vilks är konstnär. Konstnärer idag målar inte vackra tavlor, de provocerar borgarbrackorna. Vad många har missat är att borgarbrackorna av idag, som sitter på maktens stolar, heter inte Morgonkröök och Gyllenhammer, dricker punsch och jagar statare. De är 68-generationen som vuxit upp. Sången om den röda rubinen provocerar inte längre. Life of Brian eller Elisabeth Olsson-Wallin gör inga biskopar förbannade. Som vi såg av Wechselmanns och Ekmans exempel ovan, så blir ingen upprörd över umgänge med revolutionära galningar, eller ens att man är en revolutionär galning. Att göra föräldrauppror genom att högljutt spela den musik som ens föräldrar spelade för att förarga farfar är sällan ett bra recept. Nej, skall dagens borgerskap provoceras så är det genom att häda Islam. Av någon anledning funkar det. Och Vilks vet vilka knappar som skall tryckas på.
Så jag misstänker att jag just blev en liten, liten del av Vilks konstprojekt. Tusan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar