lördag 23 mars 2013

Juholtarnas julafton

Nej, för en gångs skull tänkte jag inte prata om Juholt. Däremot om några som borde tänkt lite på Juholt innan de uttalade sig. Juholt har nämligen lyckats skriva in sig i ordböckerna:
Juholtare: förhastat uttalande som man snart tvingas backa på
Det är många offentliga personer som låtit tungan eller pekfingret slinta lite obetänksamt. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, lyckas göra judarna förbannade varje gång han nämner Israel. Jens Orback jämförde bögar med hästar långt före lasagne blev twitters favoritmat. Simon Fors twittrar om hur moderater bör fyllas med bly. Billström bluddrar om de som är blonda och blåögda och de som inte är det. Och nu till sist så går en Ung Vänster-politiker ut på twitter och önskar livet ur Billström.

Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?

Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.

Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.

Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.

Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.

Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.

Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.

Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.

Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.


Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.

Ett kränktare samhälle gagnar ingen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar