Men så får man väl inte säga i Sverige?

Så har återigen ett solklart fall av näthat inträffat. Ännu en kränkt vit man har hävt ur sig spyor emot en ung kvinnlig krönikör på nätet, och därmed även blivit översköljd av kritik från alla håll.

Nej, inte riktigt. För den här gången var näthataren en etablerad vänsterprofessor ifrån Lund, som spydde upp sitt twitterhat gentemot Ingrid Carlqvist, känd Dispatch International-profil. Och plötsligt gick maktanalysen i baklås.

Om det här bara vore frågan om att en människa skriver motbjudande, nedlåtande saker om en annan människa på Twitter, så vore det inte mycket att skriva om, utöver att tydligt pränta ned hur illa jag tycker om människor som kränker andra. Det principiellt intressanta är att nu har professorns arbetsgivare, dvs universitetet i Lund, blandat sig i leken. De skall ha ett samtal med professorn om vad han får/bör skriva på Twitter framöver.

En Lundakollega hoppar då fram till professorns försvar. Liksom staten på sin tid fängslade Knut Wicksell för skämtsamma kommentarer om den obefläckade avelsen, så skall yttrandefriheten nu begränsas. Nja, nu var det ju inte särskilt oskyldigt det den käre professorn sa. Låt oss ta fram några citat:

"@ingridcarlqvist är en plåga och förändras aldrig. I sanning en avskyvärd och liten människa"

"Jag vill inte kramas med dig @ingridcarlqvist Jag vill spotta dig i ansiktet om jag får chansen" 

Även som yttrandefrihetsfundamentalist undrar jag lite: är detta verkligen uttalanden som jag vill dö för hans rätt att få yttra?

Men tillbaka till det där med arbetsgivaren. Jag ser två modeller som står emot varandra:

1. Den svenska modellen, folkhemmet. Relationen arbetsgivare/arbetstagare är formad efter den gamla bruksorten och industrisamhället. Arbetstagaren är en utbytbar kugge i det löpande bandet. Det viktiga på arbetet är det rutinarbete man utför där, vad man har för åsikter och aktiviteter på fritiden är irrelevant. Lagstiftningen ger arbetstagaren långtgående skydd emot avsked pga arbetsgivarens nycker. Det är inte OK att avskeda någon för att de engagerar sig politiskt, låter bli att tvätta sig på helgerna, inte går i kyrkan, går i kyrkan, talar svenska med skånsk dialekt, osv. Så länge man gräver sina diken under arbetstid så har man jobbet kvar.
2. Den danska modellen, flexicurity. Där är det lättare att sparka folk, gillar arbetsgivaren inte någons uppsyn så är det bara att säga till dem att dra. Samma sak om arbetsgivaren tycker att vad arbetstagaren ägnar sig åt på fritiden påverkar företagets image negativt.

För stora företag som Volvo funkar antagligen den svenska modellen utmärkt. Vem bryr sig om ifall några montörer på Volvo är näthatare när det är dags att köpa en ny Volvo? För universitetet kan det vara lite annorlunda. Om det kommer ut att alla anställda på statsvetenskapliga institutionen är testuggande marxister, vem tusan vill ligga i Lund? Samma sak om man kan förvänta sig hatbrev av de lärare som man inte delar åsikter med. 

Initialt är jag, som tokliberal, böjd att falla för den danska modellen. Jag är ju för äganderätt, och att den som äger ett företag skall få göra vad de vill med företaget, inklusive köra det i botten. Så om ägaren ogillar vänsterhänta, låt den göra sig av med dessa. Det finns gott om andra företag att söka jobb i, företag med vettigare ägare.

Men sen kommer jag på att det är ju Sverige det gäller. Landet där alla har samma åsikt, samtidigt. Landet där det är helt oacceptabelt att inte tycka som alla andra. Så jag blir lite orolig. Om vi tillåter oss att avskeda de med en udda åsikt, kommer det finnas någon som anställer dessa? Eller blir de samhällets paria? Vi har ju till exempel redan sett hur Sverigedemokrater haft svårt att få och behålla tjänster i den offentliga sektorn, som ju faktiskt är hårt reglerat enligt den svenska modellen. Kommer man i framtiden att få svårt att hitta ett jobb för att man är för/emot demokrati, feminism, marknadsekonomi, invandring, islam, kristendom, osv?

Så för tillfället så håller jag på vår svenska modell. Och i den skall universitet ge tusan i vad deras anställda har för sig på sin fritid. Det blir ett fall för polisen i förekommande fall. Sen hoppas jag på att invandringen avsvenskar svenska folket såpass att vi en dag kan låta mer än en åsikt åt gången vara moraliskt acceptabel.