fredag 27 maj 2016

Affären Heberlein

Ann Heberlein verkar bli lite mobbad av landets kulturklick. Efter att ha börjat skriva kritiskt om islam har hon blivit en giltig hackkyckling, och märker hur uppdragen sakta men säkert blir färre. Enligt Heberlein har Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, till och med uppmanat Heberlein att städa bort islamkritiken från sina privata sociala medier. Något Chukri förnekar.

Sista tilltaget är att någon moralens väktare anmält Heberleins Facebook-konto och fått det blockat nån dag. Så visst drar väl vi yttrandefrihetens riddare och åsiktskorridorens svurna fiender ut till försvar av en dam i trångmål, och klistrar Twitter fullt med #backaheberlein!?


Inte så fort. Låt oss först #backatiden, det vill säga skruva tillbaks klockan. Till 2014. Då var det Marcus Birro som var mobbad av kultureliten. Han hade kommit ut ur garderoben, som kristen. Han kritiserade Islam. Vem var med i drevet, och tyckte han borde lämna kyrkan?

Ann Heberlein. I en TV-debatt var hon tydligen rätt så hätsk, betydligt hårdare än hennes egna kritiker idag. Då var det rätt, och nu är det fel. Skillnaden? Att det inte är lika roligt att själv vara utsatt för drevet, månne?

Karma is a bitch. Eller som vi säger i Sverige, det är oklokt att spotta i lovart.


Jag ser några vägar framåt för Heberlein:
  1. Agera som de partitrogna kommunister i öster som blev anklagade för borgerliga förvillelser. Gråtande erkänna sin skuld till det allvetande partiet, och ta sitt straff. Till Heberleins tröst får vi påpeka att Sverige är civiliserat och inte ger sina avvikare nackskott; vi nöjer oss att ta heder och försörjning ifrån dem.
  2. Öppet erkänna hur in i helvete fel hon agerade som sprang med mobben tidigare. En liten ansats gör hon här, när hon erkänner att hon under åren ändrat uppfattning. Men Heberlein, det är inte dina uppfattningar som är problemet, utan ditt sätt att hugga in i dina meningsmotståndare. Att du själv är precis lika skoningslös och kompromisslös som de som ger sig på dig idag - dina gamla meningsfränder - när du vill rensa ut oliktänkande ur Svenska kyrkan.
  3. Join the dark side. Fortsätt gärna att skriva i pålitligt konservativa Axess, där lär inte lite islamkritik orsaka utfrysning. Möjligen kan de insistera på lite faktakontroll innan publicering. Tidningar som Samtiden, Nya Tider, Fria Tider eller vad de heter vill säkert också publicera islamkritik.
Eller varför inte ringa Marcus Birro och föreslå en fika? Så kan ni prata om gamla tider, och du kan få lite tips om hur man försörjer sig när flocken fryser ut en.



söndag 22 maj 2016

Om Åsaka gubbar

Åsaka gubbar, det var det gäng med Jan Lööf i spetsen som satt i en stuga i Åsaka utanför Trollhättan och klurade ihop en av svensk barnfilms största succéer: "Skrotnisse och hans vänner". Nog minns ni väl Bertil Enstöring, Skrot-Nisse, Kalle och byråkraten Ture Björkman?



Ture Björkman, ja. Med anledning av hur den nya tidens skallmätare, identitets-sökarna, nu går på Lööfs gamla böcker så är det lätt att hålla med Lars Anders Johansson: vi behöver rädda kulturen från Ture Björkman. Eller Prussiluskan. Eller Moral Majority. När de nu gett sig på Lööf, vad händer härnäst? Kommer speciesisterna att kräva indragning av Tårtan för att den har stereotypa avbildningar av gorillor?


Eller skall vi månne stoppa reprisering av Kapten Zoom för att några aliens kan bli sura? Galaxer i mina braxer!

Lite orolig blir jag dock när mina känslostormar får mig att tycka detsamma som Jan Myrdal. Det brukar vara en saftig kontraindikation. Så, dags att bena ut logiken.

Vad är censur?

Låt oss börja med att definiera ytterligheterna:
  • På ena kanten har vi det normala redaktionella arbetet med att modernisera utgåvor. Jag har gamla böcker i hyllan med stavning som "hafver". Att modernisera detta till "haver" och idag "har" i nya utgåvor känns rätt okontroversiellt. Liksom att byta ut uttryck som "han runkade på huvudet", som kan leda tankarna lite fel.
  • På andra kanten har vi muslimska moralpoliser som hotar att döda den som utger satansverser eller tidningar med teckningar av skäggiga gubbar, tyska nazikårer som bränner "entartete Kunst", maoistiska kadrer som låter misshagliga element svälta ihjäl. Ingen lär väl försvara detta? Ja, förutsatt att inte de misshagliga elementen är SD-anhängare förstås.
  • I mitten finns gråzonen. Är det censur när Magnus Norell fick ge ut sin bok om muslimsk terror, "kalifatets återkomst", på eget förlag då inget förlag var intresserat, eller var det helt enkelt en ointressant skitbok? Är det censur när Marcus Birro helt plötsligt blir utan uppdrag och förörjning efter att han twittrat något icke-positivt om Islam och lunchat med ett par SD-representanter? Är det censur när en rektor inte tillåter en elev att visa tuttarna på skoltid? Är det censur när Lars Vilks portas från landets alla konstinstitutioner - för att hans konst är provokativ(!)? Är det censur när Facebook blockerar tuttbilder?
Svenska wikipedia har en rätt kort artikel om censur, som fokuserar starkt på när staten genom lagar genomdriver censur. Själv vill jag ha ett vidare begrepp. Engelska wikipedia är mer fyllig: förutom staten kan även media eller "andra grupper" utöva censur, och den kan vara hård (via lagar) eller mjuk (indirekt, t. ex. via socialt tryck). Dock ser jag en liten risk att jag härmed beter mig som de slemma antirasisterna. De som samtidigt vill begränsa rasism-begreppet till att bara gälla strukturellt förtryck som utövas av vita medelålders män, och vill utöka begreppet till att gälla mer än ras. Jag misstänker, mer än svagt, att de önskar utöka begreppet till precis allting som de ogillar. För har man lyckats sätta den stigmatiserande rasist-stämpeln på motståndaren slipper man anstränga sig att argumentera för sin ståndpunkt. I det hörnet, att jag står och stämplar "censor" i pannan på envar, vill jag inte hamna. Så om någon blir upprörd över att jag använder censur-begreppet vitt och brett, så är jag villig att diskutera andra termer. Vad sägs om "Social repression"?

Hur vill jag ha det?

Jag vill ha mångkultur. Mångkultur - Sverigedemokratens bäste vän. Inte mångkultur som i att det finns många kebabkök och falafelvagnar. Inte mångkultur som i att det är OK när människor från vissa kulturer kickar ut sina döttrar från balkongerna. Mångkultur som i att det är OK att tycka olika. Att vi inte gör "no platform", utan öppet diskuterar det vi är oense om.

Men kan vi inte det idag, då? Vi har väl ingen åsiktskorridor? Jodå. Åsiktskorridoren behöver inte konstaplar och batonger för att upprätthållas, ibland räcker det med att civilsamhället drar åt samma håll som staten. Eller drar iväg i helt egen riktning.

Tag till exempel Vaclav Havels Tjeckoslovakien. Han beskriver hur en butiksägare satte skylten "Arbetare i alla länder, förenen eder!" Inte för att butiksägaren nödvändigtvis älskade världsrevolutionen, utan för att det hade varit suspekt att inte göra det.

Likt Gudrun Schyman får jag hävda att det är samma strukturer där som här. (Och nu är vi verkligen inne på kontraindikatorer...) Tänk tanken att en statlig myndighet inte hissar Prideflaggan, eller att en lärare inte ropar "leve genuspedagogiken" på ett av alla dessa obligatoriska indoktrineringsseminarier. Ingen polis kommer och haffar en, men karriärmöjligheterna begränsas.

Nu skämtar du väl - i Sverige!? Tja, se på läraren och centerpartisten Annelie Sjöberg. Hon har stått offentligt på ett torg och pratat om sina åsikter. Åsikter som jag misstänker inte innefattade fraser som "Död! död! död åt de hundarna". För detta har hon fått stå ut med:
  • Mängder med hatiska "motdemonstranter". Jag är rätt lack på den företeelsen. Om någon skriver något man inte håller med om i en tidning, så står man inte utanför tidningens port och skriker hatramsor, försöker hindra folk att komma dit, och gör sitt bästa att störa tidningens distribution. Nej, man skickar in en egen artikel där man hävdar sin egen åsikt. Slikt civiliserat beteende vill jag även se vid demonstrationer.
  • Moralens väktare har kontaktat arbetsgivaren, som till slut uppmanade henne att säga upp sig. Jag som trodde att demokrati och åsiktsfrihet var en grundbult i den "värdegrund" skolan bekänner sig till. Jag anser att skolledningen borde få skaka galler - att skyddet för att offentligt hävda sin åsikt bör vara lika starkt som skyddet vid uppgiftslämning till journalist.
  • I centerpartiet har hon givetvis inte kvar några uppdrag.
Nej, Sverige är sannerligen inget öststatsland. Men, som Lars Anders Johansson skriver när han talar om behandlingen av Stina Wirsén:

"Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter."
Med sådana straff, vem behöver statsmakten? Jag påminns om dessa gossarna:


Tyvärr är det väl så att alla i Sverige nuförtiden lärt sig att förvänta sig inkvisitionen. Därför sprider sig tystnaden.

Johanssons slutkläm är väl värd att återge:
"Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang."

Det är dags att kämpa emot konformismens kreatur. Själv kommer jag med stor Quixiotisk frenesi fortsätta protestera närhelst jag hör "så där får man inte säga"-Prusseluskorna stämma upp i kör. Jo, det är just säga det man får. Utan konsekvens för anställning eller bostad. Oavsett om det är IS-support, kvinnoprästmotstånd, omskrivning av Fader vår till Livgiverskan vår, att homosex är synd, att det är dags att väcka flatan inom dig, att Hitler hade rätt, att Stalin hade rätt, att Cecil Rhodes hade rätt, att man måste skaka hand med kvinnor, att man inte får skaka hand med kvinnor, eller att AIK är bäst.

Jan Lööfs böcker kommer jag fortsätta läsa. Trots att barnen nu är lite för små för dem. Om där råkar finnas några flisor av vänster-världsbild i böckerna så rent ut skiter jag i det. Jag är en stockkonservativ religiös fundamentalist. Inte en antidemokrat.

Sen önskar jag att det här albumet faktiskt fanns i verkligheten, det hade blivit kul läsning. Jag har dock det infamösa albumet "Tintin au Congo", inköpt av en vänlig mor på besök i Frankrike.  Nu ska jag bara lära mig franska också.

lördag 7 maj 2016

Dags för en ny samordnare

Som vanligt är jag sist på bollen. Mona Sahlin har skjutit ut sig i katapultstol strax innan hon var på väg att krascha sig själv in i väggen. När nu privatpersonen Sahlin tagit sin Mats ur skolan, återstår den offentliga och offentliganställda personen Sahlin, och lite frågor:

  • Anställde hon en polare (sin gamle livvakt) på sekretariatet? Sådant kallas nepotism eller korruption med lite fina ord. Det är fula saker, som borde ge höga böter eller fängelse. Alliansen lovade innan de kom till makten att ta itu med sossarnas korrupta utnämningspolitik, men glömde raskt bort löftet när det var de som hade makten - ynkligt! I vart fall: jag hoppas innerligt att media ligger på här. Är resten av sekretariatet också gamla sossepolare?
  • Det osanna intyget låter också rent olagligt. Utred tack, polisen!
  • Den däringa livvakten som kör omkring i miljonbil och köper tiomiljonerslägenhet på en lön av 40k i månaden - vad är det för en typ? Låter som kriminella pengar. Att ha en sådan i närheten av Sahlin, en förvisso före detta men dock en gång partiledare och politisk spindel i nätet är betydligt allvarligare än om en skum nattklubbsdirektör polar med Konungen. Dags för både media och Säpo att luska vidare?
Men nog om Sahlin. Hon lämnar nu en plats ledig som samordnare. Vem vill vi ha?

Nej, först åter till Sahlin. För att fulcitera Thomas Gür: berätta för mig om Mona Sahlins strategiska snille. Och det verkar det finnas många som vill göra, alla i offentligheten hyllar nu Sahlins insatser emot extremismen. Själv tycker jag hon varit en ren tomhylsa. Ungefär som Sanna Rayman skrev 2014: Sahlin är ständigt sist på bollen, vare sig det rör sig om hedersvåld eller handskakningar. Om Henrik Arnstadt om några månader inser att islamismen bör bekämpas tänker jag inte hylla honom för den senkomna insikten. Varför hyllas då Sahlin idag? Ren artighet emot den som ligger ned? Kaplan-syndromet? Eller har hon åstadkommit en massa nyttiga saker i det tysta? Det räcker tyvärr inte riktigt. Den nationella samordnaren måste både synas, verka och synas verka. Folket måste vara trygga i vissheten att våra makthavare ser vår nöd och avhjälper den. Där är vi långt ifrån idag.

Så vad krävs av en ny samordnare?
  • Social, utåtriktad, publikfriande. Det där som Sahlin var en gång i tiden. Någon som kan åka land och rike runt och elda upp massorna, samtidigt som han får kommunalpamparna med sig.
  • Idérik och innovativ. Den där heta linjen räckte inte riktigt till, vi behöver fler förslag.
  • Förankrad i "rörelsen". Vi behöver ta alla sossarnas gamla muskler i anspråk: unga örnar, folksam, riksbyggen, HSB, ABF - ja till och med Fonus. För att få alla på banan krävs karisma och "street cred".
Ja, nog förstår ni vartåt jag lutar:
Japp. Håkan Juholt. Mannen, myten, mustaschen. Mannen som på partikongressen gav kvinnliga deltagare autoorgasm och fick männen att kyssa hans fötter. Bättre kan det inte bli. Dessutom har han just sagt att han skall lämna riksdagen eftersom han inga uppdrag får. Löfven, ta ditt ansvar!

Det räcker dock inte med Juholt. Vi känner alla vår Håkans svaga sidor. Han är lite av en Sahlin, faktiskt - men mer gemytlig och mindre kriminell. Han har en tendens att leva upp till epitetet "popcornmaskin". Han har en tendens att fylla i bidragsansökningar en aning för nära gränsen. Juholt behöver helt klart ett gäng omkring sig, som kan viska till honom att han är dödlig.



Extremistjagandet får inte bli en intern sosseangelägenhet - Juholt behöver en pålitlig (eller opålitlig) konservativ vid sin sida. Minns ni Örebrobloggaren Kent Persson som fick bli partisekreterare hos moderaterna? Det gick inget vidare, tyvärr. Trots det tänker jag nu upprepa detta misstag och föreslå en bloggare som slav på Juholts triumfvagn:

Fredrik Antonsson, en gång i tiden Tokmoderat, sedan förgrömmad över partiets försvars- och invandringspolitik, eller brist därpå, ett tag Sjätte mannen, och nuförtiden I Otakt. Som vi ser av bilden är han dock inte i otakt med Juholt.

Jag tror att en före detta partiledare i otakt med sitt parti väl kan servas av en bloggare så i otakt med sitt parti att han inte längre är med i partiet. Eller om det är partiet som gått ifrån honom. I vart fall tror jag Antonsson kan bli en bra presskontakt och pubkamrat åt Juholt. Antonsson har skapat tillräckligt många skarpa drev för att veta hur man hanterar dem.


Till sist behövs även en torped. En elak jävel, som ingen trampar på tårna. En pragmatiker som talar kommunpolitikernas språk.
 
Ilmar Reepalu. Malmös starke man, en gång i tiden. Honom sätter sig ingen på. Inte mer än en gång. Skickar Juholt ut Reepalu för att få kommunerna att skriva handlingsplaner, så kommer det nog tusan att skrivas handlingsplaner. De vill inte få uppföljningsbesök av Reepalu, hellre då ett hästhuvud i sängen. Det kan till och med finnas hopp att handlingsplanerna leder till konkret handling, något som annars aldrig händer i offentlig verksamhet. Där är planen kung, och handling efter planens uppställande i arkivet ointressant.
 
Reepalu borde även kunna få i uppgift att resa runt bland moskéerna och tala med imamerna. De borde om inte annat kunna få lite samsyn i sin syn på Malmös judar. Om vi inte kan få Omar Mustafa eller den där Khan istället.
 
Med detta triumvirat borde den militanta islamismen vara borta från Sverige innan nästa 1 april.

fredag 6 maj 2016

Invandringen - skolans räddning!

Dags för mig att bli miljöpartist? Kompetensen "religiös extremist" har jag ju redan, och nu hyllar jag invandringen.

Nej, jag tror inte det. Jag anser fortfarande att invandringen är ett saftigt drivankare som slukar bostäder, lärar- och vårdresurser vi inte har, som på sikt kan förvandlas till ett saftigt drivankare som slukar de pensioner jag en gång trodde mig skulle få. Invandrarnas insteg på arbetsmarknaden har hittills inte sett så ljust ut.

Men: i dagens tidning ser jag en ljuspunkt. Nej, att hälften av de som gått språkintroduktion inte fortsätter till gymnasiet är ingen ljuspunkt; utan gymnasieutbildning är alternativen till bidrag, yrkeskriminalitet eller bådadera väldigt få. Ljuspunkten är att i röda Malmö, där har man satsat hårt på att nivågruppera eleverna. Nivågruppera. Dela upp analfabeterna i en klass, och de som gått länge i skolan hemmavid i en annan. Nivågruppera. I röda Malmö. Förstår ni hur stort det här är?

I svenska enhetsskolan anses nivågruppering vara något väldigt fult. Alla skall istället med, i samma klassrum och i samma fart. Duktiga elever skall fungera som draghjälp och oavlönade hjälplärare. De som inte klarar 3+3 på mellanstadiet skall sitta ihop med de som redan sitter med näsan i föräldrarnas gamla högstadieböcker. Med resultatet att de som inget fattar blir frustrerade och busar, och de som fattar för mycket blir uttråkade och busar, och ingen lär sig något. Varpå varje årskurs börjar med 3+3 och inte kommer så mycket längre.

I klasserna för invandrare verkar det som är uppenbart för alla utom progressiva pedagoger även ha uppenbarats för dessa. Här är det inte tal om att afghaner som lärt sig alfabetet hemma skall hjälpa de afghaner som inte lärt sig alfabetet. Nej, här skall istället undervisningen individanpassas så mycket som möjligt så att de duktiga kan komma vidare snabbt.

Dags att sprida detta evangelium även till enhetsskolan. Så kanske vi så småningom kan få se återinförd särskild/allmän kurs eller till och med elitklasser. Och stigande PISA-resultat.