lördag 31 december 2016

Dags att tjacka spikskor?


Det går utför med gamla Sverige. Hundratusentals oanställbara människor anländer och kommer få dela på mina och dina pensionspengar. Bostadsbristen kommer höja hyrorna, politikerna höja skatterna, och pengarna räcka till mindre än någonsin. Åldringsvården urartar till åldringsförvaring och "frivillig" dödshjälp börjar diskuteras. Vad göra?

Jag inspireras av alla dessa driftiga rumäner vi ser utanför våra lokala ICA-butiker. När Rumänien befinner sig i Sverige, borde det finnas en och annan bostad ledig där. Priserna, om ett par hundralappar om dagen i en pappmugg räcker till bra levnadsstandard därhemma, borde också vara högst rimliga med svenska mått mätt.

Varför inte flytta till Rumänien på gamla dar? Förvisso är den rumänska bostadsstandarden, att döma av de skogskvarter som byggts upp hos oss, rätt måttlig. De har nog aldrig läst Svensk Byggnorm. Rumänien borde å andra sidan vara en väldigt välkomnande nation. Problem att hitta en bostad i Rumänien? Inga problem. I Rumänien sätter man sig nämligen bara på en madrass utanför stadshuset, så fixar de lokala politikerna bostad åt en. Gissa att våra nybyggare blev besvikna när det inte funkade så i Sverige. För det kan väl inte vara våra frivilligorganisationer som lurat de stackars rumänerna så grundligt?

Det enda problemet med Rumänien lär väl bli språket. Universella översättare som i Star Trek finns tyvärr ej, och jag misstänker att statlig tolkhjälp inte ingår. Dags att ta hjälp av våra lokala rumäner. Jag har ingen aning vad det "haÿ haÿ" de glatt hälsar med varje gång betyder, men det får väl bli första lektionen. För ett par tior i timmen ställer de säkert upp och lär mig några nyttiga rumänska fraser.


Nej, nu får det vara slutskämtat. Inte vill väl jag till Rumänien? En exit-strategi kan det dock vara dags för oss alla att fundera på. Ekonomin kan gå i putten. Putin kan gå in i Gotland. Gudrun Schyman kan vinna valet. Vad gör vi då? Dags att fundera på var vi skall pensionärs-shoppa ifall skiten fastnar i fläkten. Eller ifall vi får vandringslusta.


Får jag komma in? Det är första frågan. Lite förvånande, men vi svenskar släpps faktiskt inte in överallt. Australien och Kanada är rätt svåra att komma in i för en gammal gubbe som inte har ett tiotal miljoner att satsa i ett jobbskapande företag. Dags för lite EU-propaganda: vi är välkomna överallt i EU, no questions asked. Fri rörlighet är trevligt när det är en själv som vill röra på sig. Jag misstänker att alla de länder som folk flyttar ut ifrån mer än gärna tar emot en svensk med pensionen betald hemifrån Sverige. Syrien? Nja, jag tänkte väl mer på Sydamerika, Afrika och Asien. Hela Mellanöstern utom Israel är väl en enda stor no go-zone, och efter Wallströms bravader vete sjutton om jag skulle våga vara svensk i Israel.

Sjukvård. När vi drar från Sverige har vi inte längre rätt att nyttja den sjukvård vi ägnat vårt liv åt att betala skatt till. Återigen lite EU-propaganda: som EU-medborgare har vi rätt att utnyttja den offentliga sjukvården i det EU-land vi landar i. Vilket i och för sig kan oroa den som vill bosätta sig i Storbritannien; Mid Staffordshire sätter Carema-skandalen i lä. På andra skalan ligger USA, där Karl-Oskars efterföljare får gräva djupt i plånboken för att finansiera sina sjukvårdsförsäkringar.

Huspriser. När vi säljer vår villa eller bostadsrätt i Sverige, kan vi växla den (efter att Löfven via skatten plockat halva kåken) mot något bättre än ett rumänskt skjul?

Skatter. Här börjar dollartecknen flimra framför ögonen på en högbeskattad svensk. När du flyttar från landet nöjer sig staten med 20% av din statliga pension. Tjänstepensionen är en avtalsfråga mellan Sverige och det land du flyttar till - och varje land har separat avtal. Rena djungeln. Räkna med att socialistiska länder som Frankrike har hög skatt. Portugal ligger på andra änden av skalan: där beskattas din tjänstepension med exakt 0% - varken Sverige eller Portugal tar någon skatt på den. Det blir mycket pengar över att köpa portvin för.

Övriga kostnader. Lågkostnadsländer är oftast lågkostnad bara när du nöjer dig med det landet har att erbjuda. Så är det till exempel billigt att i Portugal åka tåg, äta portugisisk mat och köpa portugisiska varor. Men vill du köpa en ny Volvo XC90, eller bara en liten Fiat, så lär du upptäcka att det är betydligt dyrare än hemma i Sverige. Ett normalt hus kan vara billigt, men det betyder normalt enligt landets standard. Vill du ha mes-tillval som treglasfönster, bredband och fungerande avlopp så blir det genast dyrare. Så läs det finstilta. Fundera även på Sverigevännernas favoritfras: "Den som flyttar hit får för f-n anpassa sig till våra värderingar och vanor." Den gäller även vi som flyttar ut.

Språket. Länder där det talas engelska är givetvis att föredra. Vill man absolut till ett land vars språk man inte förstår ett ord av går det att lära sig ett nytt språk, även som gamling, men ett varningens ord: vi har märkt hur de som invandrat till Sverige på gamla dar när åldern slår till glömmer all SFI de lärt sig och sedan sitter på hemmet och inte förstår ett ord av vad personalen säger. Kanske ett öde vi inte själva vill gå till mötes. Sen höll jag ju på att glömma närområdet: i vår östra rikshalvas kustområden, i landet som anses vara ett Sverige för vuxna människor, har broderfolket fortfarande Svenska som modersmål!

Vädret. Själv är jag totalt ointresserad av Spanienflyktingens drömmar om sol, bad och golf. Jag har mycket lättare att stå ut med kyla än värme. Men smaken varierar.

Samhällsklimatet. Jag känner mig mer och mer som ett UFO i Sverige. Det vore skönt att få hamna i en miljö där man får säga lite vad man vill utan att förvisas till en mental spetälskekoloni. Takhöjden för konservativa åsikter ändras redan när man åker över Öresundsbron. På öarna utanför Skottland är folk fortfarande så konservativa och inpiskat religiösa att kollektivtrafiken står stilla på vilodagen. Jag misstänker dock att svenskkolonierna på spanska solkusten bör undvikas, för min del. Jag äter hellre spansk soppa på komage än mammas köttbullar.



Så vad lutar jag åt?

Storbritannien är trevligt för en anglofil. Dock med en del frågetecken. De har ju bestämt sig för att lämna EU; hur blir det då - får en komma dit, får en sjukvård, osv? Jag började med att kolla vad det kostar att köpa en normalkåk i den mysiga London-förort där min faster bodde: ett par miljoner. Miljoner pund. Aj. Landsorten är dock billigare. I Wales, den lokala motsvarigheten till Dalsland, är priserna rimliga. Jag behärskar dessutom det lokala keltiska språket. Bara jag slipper äta Marmite till frukost. Även hus på de skotska öarna är överkomliga.
Backup-plan: Irland. Stabilt EU-land med billigare bostäder och äckligare mat. Varning för Riverdance.

Portugal kommer ge mig en saftig tjänstepension. Tänk er en liten kåk på en bergssluttning i norra Portugal, med utsikt över floden nedanför, inte allt för långt från Douro-dalen där små gröna portvinshalvbuteljer hänger i klasar från träden och växer till stora, röda helbuteljer. En trädgård med citronträd som skulle fått Birger Sjöberg att strunta i sin hyllning till Italien. Olivolja från egenpressade oliver.

USA. Visst vore det skönt att cruisa runt i Montanas berg i en pickup, Eddie Meduza i stereon, och med ett flak öl och fiskespö på flaket? Paddla runt ikring barriärreven på östkusten, vandra i "the blue ridge mountains of Virginia", gå på pensionärskurser på något lokalt universitet, njuta av hela paletten av amerikansk mat? Skriva hem till släkten att man röstade på den konservative kandidaten. Få skrämselhicka när försäkringspremien skall betalas!

Åland. Alla talar svenska! Skärgård. Kan man hoppas att finnarna har lite lägre skatter än Sverige?



Äsch, det finns alldeles för mycket att välja på. Blir nog Åmål till slut.

måndag 26 december 2016

Är islamismen det största hotet?


Först vill jag varna känsliga högerläsare att ni strax, om ni fortsätter läsa, kommer stöta på något som kan göra er upprörda till eller över gränsen av blodstörtning. En tr-gg-rv-rn-ng, som de hade skrivit i Grönköpings Veckoblad.



Så till vänsterläsarna: här kommer en triggervarning. Jag kommer strax länka till en sida som de som gärna hyllar all världens diktatorer och yttrandefrihetskväsare kategoriserar som hatsida. Sluta läsa här om ni är kräsmagade.



Så till saken: i Samtiden skriver Tomas Brandberg (sverigedemokrat, borde vara separat triggervarning bara på det) om att islamiseringen är det största hot vi står inför. Argumenten, som jag förstår dem, är:
  • Terrordåden. I Frankrike och Tyskland mördas människor, och även Norden har haft wannabees. Klantiga sådana, tack och lov, som lyckats tända på sig själva och spränga sig själva. Men även illgärningsmän som lyckats ta andra av daga.
  • Radikaliseringen i Sverige; att andra generationens invandrare blir mer religiösa och västhatande än de som flyttade hit.
  • Stor invandring från länder där befolkningen har minst sagt osvenska värderingar, varefter dessa invandrare hamnar isolerade i förorter dit polisen inte längre vågar gå.
Hör och häpna, jag håller  faktiskt med Brandberg i mycket. Problemen han tar upp är allvarliga. De måste angripas. Flera tillvägagångssätt finns, och får kanske prövas parallellt:
  • Radikalt minskad invandring från de länder som producerar de radikala.
  • En polis som lämnar dialogen och kaffeserverandet, drar fram batongen och reclaimar gatorna.
  • Utvisning av icke-svenska illgärningsmän. Inlåsning "tills vidare" i de fall utvisning inte kan utföras.

Mot slutet av artikeln kommer en riktigt spännande paragraf. Brandberg påpekar att terrordåd visserligen är spektakulära och tragiska för de närmast inblandade, men att det inte är där det stora problemet finns. Det vi skall oroa oss för är istället den lågintensiva konflikten, där islamister begär separata badtider, statliga pengar till kampanjer, och på ett högst påtagligt sätt genom att leka moralpoliser begränsar livet för sina medmänniskor i förorten.

Här börjar jag undra: är det islamismen jag skall oroa mig mest för? Om jag nu får vara lite egoistisk och tänka på mig själv. Jag har förvisso inte så mycket guldpengar att jag kan ta ett morgonbad i kassavalvet, men jag har nog med pengar att köpa mig ett normalt medelklassliv, på tryggt avstånd från islamisterna. Ingen hotar mig med spö om jag inte bär turban och långt skägg. Ingen tvingar mig att fasta på Ramadan.

Dags att byta spår: Hakelius skriver om vänsterns utrensningsbrigad i Expressen.

Tänk tanken att dessa frihetens förödare får reda på att jag publicerar sådana här teckningar:


Tänk vidare tanken att jag inte vore ingenjör i privat sektor utan var offentliganställd, till exempel lärare, och brigaden kontaktade min arbetsgivare. Jag skulle ha lika stor chans att behålla jobbet eller få nytt lärarjobb som denne man:





Att jag sedan även publicerar sådan här religionskritik, samtidigt som jag själv är religiös fundamentalist, lär inte hjälpa:





Vänsterns utrensningsbrigader kommer vi svenskar inte ifrån genom att flytta ifrån några väl definierade bostadsområden. Moralpoliserna når oss, och våra arbetsgivare, överallt. De finns inte bara i några dunkla källare i förorten, de har infiltrerat staten och alla de organisationer som diar pengar av staten oss skattebetalare. Det gör att jag är mer rädd för dem än för islamisterna. (Vilket, kära läsare, inte innebär att vi inte bör och kommer behöva göra stora ansträngningar framgent för att mota den gröna faran i grind.)

Det är inte bara vänstern som vill bränna dig och mig på bål, förresten. Försök att "komma ut" som abortmotståndare eller hävda att äktenskapet är till för man och kvinna, och även en stor del av borgerligheten kommer slåss om att få vara den som sätter facklan till bålet.

Högern börjar också lära sig att slå tillbaka. Ni minns väl när Kakan Hermansson kvickt som tusan fick åka katapultstol ut ur Audis reklamkampanj, efter att ilskna polishatarhatare fått bilföretaget att inse att all reklam inte är bra? Många av våra trender kommer från USA - här är ett exempel från genusdebatten.se om vad som kan komma.


Den här utvecklingen gör mig rädd. När vi ger oss på varandras försörjning istället för varandras argument. Ett land fyllt med lättkränkta och rädda människor om vartannat.


2018 vill jag rösta på ett parti som vill rensa ut den här skiten. Men vilket? Vänsterpartierna är tämligen rötskadade, även om en del röster i S (Hadzialic, Widar, ...) och vänster därom (Lindeborg, Kakabaveh, Keyeyune, ursäkta stavningen) börjat vakna. För L och C hyser jag intet hopp. Åsa Nisse-marxister. Till och med moderaterna hyllar Rättviseförmedlingens identitets- och svågerpolitik. Vi Kristdemokrater är förstås pålitligt konservativa. Hoppas jag i alla fall. Så länge vi finns kvar. Borgerlig samling verkar ha alla de rätta åsikterna, men inga röster än så länge.


Jag börjar känna mig som den där norrmannen i skämthistorierna, gutten som ser alla andra bilar köra åt fel håll på motorvägen.

söndag 25 december 2016

Mesalliansen


Många har idag fullständigt räknat ut Alliansen, räknat ut att den är lika död som den där norska papegojan som sitter och längtar efter fjordarna. Moderaterna morskar förvisso upp sig och pratar om lag och ordning, men leds av blysänket Kinberg-Batra. Centerpartiets invandringspolitik är ungefär lika verklighetsförankrad som F!s. Liberalerna verkar fullt upptagna att kivas om utifall man inte borde välja salongssocialisten Birgitta Ohlsson till partiledare. Mitt eget KD verkar lyckas sänka sig stabilt under 4%-spärren, genom att ena dagen tala djärvt om konservativa värden och därmed skrämma bort de socialliberala väljarna, för att nästa dag värna om familjeåtervinning och allt åt alla och därmed skrämma bort de konservativa väljarna.

Under tiden, medan borgarna sitter i förstaklass-salongen och diskuterar hur många isbitar man skall lägga i drinken, så tuffar atlantångaren Sverige stadigt fram emot isberget. Och inte bryr de sig. Vilket nog lär ge utslag 2018 - vem vill rösta på ett gäng som inte vill regera, och inte skulle lyckas komma överens om något ens om de fick regera?


Men måste det sluta så? Går det att styra upp skutan? Låt mig skissa på en plan.

Planen hänger på Centerpartiet. Jag utgår från att invandringen blir en viktig fråga 2018 - men att den framförallt är viktig för de invandringskritiska, det vill säga vi som tror att det går åt helvete med välfärdsstaten om vi fortsätter att importera utanförskap och om vi fortsätter att cementera detta utanförskap genom att erbjuda trångboddhet i nedgångna miljonprogram, skolor utan disciplin och en polismakt/rättsväsende i total avsaknad av tänder. Jag utgår även från att det för de stureplansliberala, om de är tvungna att välja, är viktigare att få till en liberalisering av Sverige än att återgå till en hög invandring.

Så, till planen. Första steget är att kicka Kinberg-Batra, och sätta dit en klon (av valfri kön, hudfärg och sexuell läggning) till denne man:





Eller, vad tusan, om man nu ändå får drömma, varför inte slå till med Järnladyn direkt?




Med lite tur får vi en partiledare som både förstår båtfolkets och familjernas behov.


Med partiledarutbytet avklarat är det dags att lägga upp Alliansens lång- och kortsiktiga strategi. En liberalkonservativ strategi.

Det långsiktiga liberala målet är fri invandring. Men det målet går inte att uppnå förrän antingen Sverige har gjort sig av med välfärdsstaten eller resten av världen har gett sina invånare förmåner i paritet med de svenska. Den kortsiktiga konservativa politiken blir därmed att Moderaternas linje om fortsatt stängning av gränsen får gälla, gärna med skruven driven ytterligare ett varv i botten för att få SD med i omröstningarna. Centerpartiet, då? De får ta hand om sin hjärtefråga, att börja montera ned högskattesamhället. Att slopa bidrag till föreningar. Att stänga alla departement som sysslar med att uppfostra medborgarna i den rätta värdegrunden. Att stänga Public Service. Att slopa press-stödet. Sen, den dagen det svenska samhällets omstöpning är klar, kan vi ta upp frågan om öppna gränser igen.

Här misstänker jag att det kommer bli uppror. Svensken i gemen är så sossefierad att de inte kommer gå med på en sådan politik. Risken är att Alliansen inte får makten, när varenda särintresse i landet går igång som ett rabiessmittat lämmeltåg. Vi minns väl varför Alliansen kom till makten förra gången? Jo, därför att Reinfeldt och grabbarna insåg att man inte kan kämpa mot hela sosseriet på en gång, utan att grodan behöver vänja sig vid ett fritt samhälle en grad i taget, varpå man accepterade hela sossesamhället och bara drev en fråga: mer pengar i plånboken.

Nåväl, en backup-plan: Centern får samsas med Birgitta Ohlsson-falangen i detta. Då lär låsningarna bli så totala att inget blir gjort. Och vi får en mandatperiod med stängda gränser och möjlighet att kavla upp ärmarna och genomföra:


  • En konservativ uppstädning av den liberala skolpolitiken, där vi inför kontrollmekanismer som stävjar betygsinflation och återinför ordning och reda. OBS-klasser för de som inte är rumsrena. Nivåuppdelning.
  • En konservativ reboot av försvaret. Vi behöver definiera vad som skall försvaras, hur det skall försvaras, och sedan skaka fram massor av sköna miljarder. Nato-medlemsskap skall givetvis utredas.
  • En konservativ omstöpning av polisen. Ut med det ledarskikt som mer intresserar sig för polisens genusprofil, låt Eliasson vara den första att gå plankan, och in med ett ledarskikt som ser som sin uppgift att fånga bovar och banditer. Istället för alla dessa tokiga akademiska identitetspolitiska flummerier vi importerat från USA kan det vara dags att inspireras av deras poliser.


Visst är det härligt att vara optimist!?

lördag 17 december 2016

Stad och land


Lena Andersson skriver om invandring i DN, och kastar ut idén: tänk om Sverige vore en storstad? Städer är ju vidöppna, inga gränser finns där för vilka som får komma in förbi kommungränsen. Så varför kan inte lilla Sverige fungera lika öppet som världsstaden London med ungefär lika många invånare?

Andra har redan skrivit och påpekat det som är uppenbart för alla oss som sett en liten tax stå och bjäbba emot en rottweiler bakom ett villastängsel: att stadens öppenhet är möjlig eftersom landets gränser gör att inte vem som helst kan anlända till staden. När nationens gräns faller, återuppstår den raskt i det mindre sammanhanget. För de fattiga: white flight från förortens lägenheter och skolor. För de rika: gated communities. Som Paulina Neuding påpekar i senaste Axess: det är för att Sverige släppt in islamister, i landet och i de politiska finrummen, som Lars Vilks tvingats upprätta en SÄPO-bemannad ringmur runt sin person.


Jag tror dock att Anderssons liknelse är fel i grunden - staden är inte öppen.

Visst, i industrialismens barndom var städerna öppna i Europa, och landsortens befolkning flockades till arbetena i textilindustrin. En situation Charles Dickens skrev om på sin tid; en situation nog Andersson inte vill tillbaka till.

Även idag finns städer i världen som är öppna. Städer där vem som helst får slå upp ett skjul. Vilket leder till att de bor i misär och smuts, och gör oss välorganiserade västerlänningar förbryllade över varför myndigheterna inte ordentligt stadsplanerar och drar fram rinnande vatten och avlopp. Eller brukade förbrylla oss, tills vi fick rumänska tiggare i varje skogsdunge. Då förstod vi.






I Sverige brukar det se annorlunda ut i modern tid.

På 60-talet tömdes landsbygden återigen, för att fylla stadens fabriker, men då öste vi ur skattehöjningens ymnighetshorn och byggde bostäder till alla. Bostäder så människofientligt planerade att vi ännu lider av följderna. Skattehöjningar vi inte kan göra idag; skruven är inskruvad till sista gängan och mer därtill.




Kan vem som helst flytta till en svensk stad? Är gränsen öppen?

Nej, det står inga vakter och pekar med kpistar, där finns ingen taggtråd och inga murar. Men du förväntas betala flytten själv, och ha fixat ett jobb. Du förväntas fixa lägenhet själv. För den som saknar pengar är det inte lätt.

I Landskrona, till exempel, har kommunen avtalat med de privata fastighetsägarna att den som går på socialbidrag inte skall få hyra i kommunen. Detta efter att man kissade i byxorna för något decennium sedan, genom att först få en varm känsla i kallingarna när stadens tomma bostadsbidrag kunde fyllas med flyktingar betalade av staten, för att sedan känna hur det började frysa om paketet när betalningsansvaret efter ett par år övergick till kommunens budget.

Malmö, förvisso, gör annorledes. När nu polisen begärt ut adresser på bidragstagare, så visar det sig att många adresser är fejkade. Vem som helst som promenerar in på kontoret är välkommen att få ut pengar. Så får också Malmö miljarder vart år i skatteutjämnings-pengar av oss andra.

För oss lyckligt lottade européer är även nationsgränserna rätt öppna. Jag kan flytta vart jag vill i EU (men snart kanske inte till UK). Men jag betalar själv bostad, och ansvarar själv för att fixa arbete. En rätt självklar ordning, kan tänkas.


För flyktingar ser saken, med rätta, annorlunda ut. Någon som får fly från allt när bomberna börjar brisera kan inte förväntas vänta med flytten tills de bosparat tillräckligt och tills det blir en lucka i den svenska bostadskön. Den dag ryssen återigen våldför sig på de baltiska staterna eller vår östra rikshalva, den dagen de bräckliga båtarna överfulla med flyktingar tar kursen västerut över Östersjön - den dagen skall vi stå redo med tält, soppkök och vad nu det svenska civilförsvaret förmår att skaka fram, eller sluta kalla oss Sverigevänner. När människor flyr med gevärskolvar i ryggen, då är det inte tid att vara njugg. Men min första tanke skulle nog inte vara att dammsuga marknaden på bostadsrätter...

De som knackar på vår gräns för att få ett bättre liv, en bättre utbildning, ett bättre jobb - de får däremot finna sig i att det är vi som avgör i vilken grad, om alls, vi vill finansiera deras drömmar.

Eller om vi hellre finansierar våra egna drömmar.

söndag 11 december 2016

Alla ska med


En gammal sosseslogan. Men är den lyckad? Jag börjar luta åt att alla nog inte ska med. Inte på samma sätt, i alla fall.

Se på skolan

Enhetsskolan är en katastrof. I Kvartal skriver Erik Lidström om den gamla goda uppdelade skolan, och om hur den hade kunnat rädda situationen även idag. Samtidigt upprörs många över den senaste Pisa-rapporten, som visserligen visar på ett litet lyft, men också på ökade klyftor - det är de "fina" skolorna som lyft sig, medan de dåliga krälar kvar i leran. Är det verkligen okej att klyftorna mellan bra, lärande skolmiljöer och dåliga skolor där man i bästa fall kan se fram emot att slippa taharrush under lunchrasten, växer? Bör vi då inte slopa skolvalet?

Min åsikt: nej, det är inte okej med urusla kommunala skolor. Men det är inget skäl att ta bort individens fuck off-kapital. Jag vill inte vara den dåliga eller ointresserade kommunpampens gisslan.

Jag vill ha mer klyftor (dvs nivellering) i skolan!
  • Satsa på både studie- och yrkesförberedande utbildning. Se till att de studieförberedande linjerna har teoretiskt bildade (japp, bildade, inte bara utbildade) lärare. Se till att de praktiska linjerna har yrkesskickliga lärare.
  • Satsa framför allt på disciplin. Det är dags för en major Björklund-strategi på steroider. Lärare skall ges de verktyg som krävs för att skapa ordning i klassrummet, och möjlighet att förpassa störande element till "förvaringsskola" när de inte lyckas. Rektorer som inte är med på tåget skall omgående omplaceras. Vilket parti vill föra en sådan linje, tro?
  • Minimera grupparbetandet. Härommånaden fick jag en konstig sjukdom, som ingen läkare kunde identifiera och som nu verkar vara på väg bort. Jag blev trött, yr och tämligen ljudkänslig. Det gjorde ont i hela huvudet av att försöka följa två samtal samtidigt, eller när jag försökte jobba och några kollegor pratade om något oväsentligt strax bredvid i kontorslandskapet. Ungefär så som våra barn har det när klassen delas upp i grupper inne i klassrummet och sedan skall arbeta och prata gruppvis, samtidigt som de övriga grupperna gör samma sak intill, utan ljuddämpning.
    Tills dess att en skola utrustats med små mötesrum där eleverna kan gå undan en grupp för sig, så bör skyddsombuden förbjuda grupparbete. Kateder ftw!
Och tills den dagen är nådd då alla skolor är lika bra, skall vi föräldrar och barn ha rätt att hoppa i livbåten och paddla bort från ett sjunkande vrak till skola.


Se på bostadsmarknaden

Idag verkar vissa få en gräddfil till egen bostadsrätt. I Malmö, i alla fall. Är det en gräddfil, eller surmjölk?

Många blir irriterade över att våra kommuner nu börjar bjuda över skattebetalarna för deras egna pengar, genom att köpa upp bostadsrätter där flyktingar ska bo. Men vad är så upprörande med just det? Minns lagen om tillgång och efterfrågan. När staten ökar efterfrågan, genom att släppa in tiotusentals nya bostadssökande varje år, så kommer priserna på bostäder att öka. Oavsett hur det allmänna ser till att bostäderna kommer fram.

Staten har under lång tid försökt få till en nivellering av boendet; alla skall bo i samma fyrkantiga containers. Ja, jag tänker på Malmös oändliga sterila lägenhetslängor. Alla skall också ha ungefär lika lätt/svårt att få råd med bostaden: medelklassens lön skattas bort, och underklassens lön bolstras med bostadsbidrag.

Det här blir medelklassen (jag, alltså) lite sur på. Varför skall jag slita och släpa för att få en bra bruttolön, men ändå bara ha råd med bostad ett par mil utanför storstaden, när kommunen sedan använder mina skattepengar till att köpa en bostadsrätt åt den som ingen inkomst alls har? Anledningen till att man ger sig hemifrån och löneslavar är huvudsakligen att ha råd med hus och bil. Om nu alla får en fin bostad, varför anstränga sig? Jag skulle lika gärna kunna sitta hemma på torget, dricka kaffe och kritisera förbipasserande damers klädedräkt (eftersom jag är så frejdigt normbrytande lär jag bryta mot mönstret och gnälla på att de bör ha djupare urringningar).

Jag tror inte dagens politik håller i längden. Det går bra att sprida subventioner som konfetti när man kan höja skatten en procent så fort kassan sinar, men idag när vi sedan länge legat på fel sida av Lafferkurvan är det dags att boka tid hos Lyxfällan. Vi har inga pengar till att bygga lägenheter av normal svensk standard till de flyktingar som kommit och är på väg att komma till Sverige. Alla kan inte komma med längre.

På åttiotalet, lagom till att jag skulle skaffa egen bostad, insåg politikerna att subventionspolitiken inom byggindustrin inte var vägen framåt. Subventionerna försvann, och hyrorna blev rejält dyrare över en natt. Vi har dock inte nått hela vägen. Dags att öka klyftorna, igen:
  • Staten behöver mer pengar. Okej, låt oss fasa ut ränteavdragen. Men samtidigt fasar vi ut bostadsbidragen. Den som vill bo fint får betala för det.
  • Dessförinnan fasar vi ut byggreglerna. Det skall bli okej att bygga urusla hus, som saknar både hiss, marmorbänkar och ekparkett. Hus som fattiga människor har råd att betala med egna pengar.
  • Invandrare utan pengar får inga egna lägenheter betalda. Sovsalar blir det nya svarta.

Se på arbetsmarknaden

Oseriösa arbetsgivare dammsuger marknaden efter gratisarbetare. Har du inte lönen betald av staten, är du inte intressant. Arbetsförmedlingen, som har stor press på sig och stor inkompetens på området, ställer upp.

Facket gör sitt bästa för att hålla uppe ingångslöner och barriärer in till arbetsmarknaden. Förvisso är det fackets uppgift, men det är vi skattebetalare som får ta notan för de som då inte får något arbete.

Det här måste lösas. I god svensk folkomröstningstradition ställer jag upp tre alternativ, alla egentligen utan relevans för problemet:

  1. De som har ansvar - arbetsmarknadens parter - tar smällen. A-kassan blir då en privatsak, finansierad av de arbetande, istället som idag något som saftigt subventioneras av staten. Höjer Byggnads lönerna för alla byggarbetare, och därmed ökar arbetslösheten, så är det Byggnads medlemmar som via sin A-kasseavgift även betalar för arbetslösheten. Vilket borde öka förståelsen för låga ingångslöner bland ett stort antal av byggjobbarna.
  2. Vissa får inte vara med. Vi behåller de höga spärrarna, och låter de som inte kvalar in få leva på existensminimum (sovsalar, en skål ris om dagen, osv). Nej, jag gillar inte den idén. Om vi (staten, arbetsgivare, fack) ser till att en grupp som hade kunnat få jobb till lägre löner ställs utanför, då är det också vårt ansvar att ta hand om dessa. Ungefär som när en arbetsgivare i kontraktet kräver att man inte byter till en konkurrent under ett halvår efter att man sagt upp sig - då är arbetsgivarens plikt att fortsätta betala ut lön under den tiden.
  3. Alla får vara med - men med förnuft. Förnuft i det här fallet är för mig att luckra upp kollektivavtalens likriktning, där alla skall ha lika mycket betalt oavsett hur mycket de jobbar. Då kan alla få ett jobb, utefter sina förutsättningar.Även sossarnas defaultlösning - vuxenutbildning - bör ges en chans. Vi behöver fler hantverkare.
Oavsett vilken väg vi väljer framåt har jag några snabba förslag:
  • Sluta ta in oanställbar arbetskraft. Vi får hjälpa flyktingar på plats istället. Gör som Kanada, ta in de som har en chans att komma in i det svenska samhället, i den omfattning vi kan hantera.
  • Slopa möjligheten att driva företag runt på lönebidrag. Sätt en skarp gräns för hur många som får skickas till samma företag. Låt den tjänsteman som går runt reglerna bli personligt betalningsansvarig, på samma sätt som jag får stå för reseräkningar jag inte kan visa kvitto på.
  • Skatteväxling. Låt oss dra ned skatten på arbete - till skillnad från alkohol och tobak vill vi ju ha mer arbete i omlopp.

söndag 4 december 2016

Bra rutet, Bah-Kuhnke!

Jag har länge oroat mig för de nya, privatägda kommunikationskanalerna. Lite förvånande, förvisso, att en nyliberal skall oroa sig för sådant, men så är jag ju konservativ också. De klassiska kanalerna har staten bra koll på. För att få driva en bank måste man få en oktroj. Med oktrojen följer vissa förmåner, som insättningsgaranti, samt även vissa skyldigheter. Man kan inte, som vissa krogar, porta Kent Ekeroth för att man inte gillar hans uppsyn. De företag som förmedlar paket kan inte vägra skicka vissa paket hur som helst.

Dessvärre är det ju inte så många som skickar fysiska brev längre. Vi umgås på nätet, twittrar och facebookar. Att bli avstängd från facebook kan ha svåra konsekvenser för politiker som vill nå ut till väljarna, eller för en butik som vill göra reklam. Är det okej att privata företag som tillhandahåller betalningslösningar vägrar förmedla betalningar för butiker som säljer sexleksaker? Är det okej att twitter stänger av människor med högeråsikter?

Min ståndpunkt har, i flera år, varit att det är dags för staten att reglera den digitala trafiken. Staten skall stå upp som allmänhetens och yttrandefrihetens riddare. De företag som vill tillhandahålla publika nätplattformar (kan bli kul att skriva definitionerna och avgränsningarna i lagtexten...) skall åläggas att hålla dessa öppna för alla som håller sig inom lagens råmärken.


Och nu har, äntligen, vår demokratiminister vaknat. Även hon ser nu problemen med att Facebook och Twitter stänger av folk lite hipp som happ, och sätter ned foten. Det är härligt att vi har en demokratiminister som inser att yttrandefriheten är ett demokratins fundament. Det är trevligt att demokratiministern inser att de digitala arenorna är något som måste komma alla medborgare till livs; att de är minst lika väsentliga idag som postdiligensen och härolden var häromseklet.

På dem bara, Bah-Kuhnke! Jag vill se mera naket på Facebook. Kanske detta kan bli tillåtet snart?


Fotnot: vissa onda (dvs besatta av borgerliga avvikelser) personer på nätet försöker hävda att demokratiministern ämnar göra tvärtom - att hon vill ytterligare snäva in och begränsa vad man skall få säga på nätet. Men så aningslös/dum/illasinnad kan väl inte en demokratiminister vara?

lördag 3 december 2016

Dags att läsa lagen


Det är tusan vad klimatet svänger. Lika kvickt som vädret skiftar från decimeterdjup snö och kyla till höstrusk, lika raskt svänger debattklimatet om.

För ett par år sedan, när polisen dristade sig till att i REVA-projektet försöka leta upp de som befann sig i landet illegalt, blev det ett himla liv. Twitter exploderade, politiker uttalade offentligt att detta inte var okej. Polisen fick pudla och backa.

Nu är det annat ljud i skällan. Inte nog med att polisen i Malmö helt fräckt begär ut hemadresser till de illegala invandrare som får socialbidrag och har barnen i skolan - de får ut adresserna! Utan rasande drev i alla medier, utan att Ygeman får stå och göra avbön. Det hela har skildrats på stora uppslag i lokaltidningen.

För mig, som länge propagerat för att det borde vara en självklarhet att samhället, i vilket socialsekreterare och skolpersonal ingår, i möjligaste mån hjälper till att spåra upp brottslingar, är detta en välkommen tillnyktring. Ett bra steg på vägen. Vidare steg borde vara att socialen och skolan inte bara svarar på polismans fråga, utan även att de ser som sin plikt att spontant anmäla brott varhelst de ser dem. Så som att de ser det självklart att anmäla när de ser en förälder slå sina barn, borde det vara självklart att anmäla när de inser att en illegal invandrare går i klassen.

En sak i artikeln gör mig förvånad:

"Gränspolisen är den enda avdelningen inom polisen som jagar personer som inte är misstänkta för brott. Och det kan vara påfrestande, säger Leif Fransson.
– Vi är på intet sätt okänsliga inför den jobbiga situation som de här människorna hamnar i. När barn är inblandade är det klart som sjuttsingen att det tar på en. Men mitt yttersta tjänstemannaaktiga svar när personalen mår dåligt är att det är vårt jobb att lösa den här uppgiften på bästa möjliga sätt."

Men för helvette! Att jag behöver citera lagen för journalister är jag van vid, men att inte polisen själva har koll!? Så här säger utlänningslagen, kapitel 20, paragraf 2:
"Till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till böter döms en utlänning som uppsåtligen uppehåller sig i Sverige fastän han eller hon enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 8 a kap. 1 eller 5 § inte har haft rätt att återvända hit."

Det är rätt tydligt att det är just personer som är misstänkta för brott som gränspolisen jagar. Och som övriga statliga/kommunala företrädare borde hjälpa till att lagföra.