söndag 10 september 2017

Landsförrädarna

Nej, kära Sverigevänner, det är inte Sjuklövern i allmänhet eller Fredrik Reinfeldt i synnerhet jag tänker tala om idag. Jag håller inte med om att den som för en politik som jag tycker är tokig nödvändigtvis är landsförrädare. Jag tror inte Reinfeldt avsåg föra landet in i kaos genom att öppna sitt hjärta. Jag tror faktiskt inte ens att han avsåg att, i enlighet med sin ungdomsförsyndelse till bok om det sovande folket, avskaffa det svenska välfärdssamhället. Jag tror att han helt enkelt tänkte i enlighet med de "Nya moderaternas" strategi: anamma dagens samhälle (utåt, alltså) och fokusera på en punkt att ändra. När sedan den är klar, välj nästa. De små stegens tyranni, alltså. I den andan fixade Reinfeldt en med tidsandan (refugees welcome, Ahlan wa Sahlan, nån som minns det?) väl överensstämmande migrationspolitik ihop med miljöpartiet, för att slippa krig på den fronten, väl medveten om att länderna i söder höll gränsen åt oss. Vilket de sedan inte gjorde, med känt resultat.

Nej, kära försvarsvänner, det är inte heller den regering som via Transportstyrelsen skänkt bort hemliga uppgifter till främmande makt jag tänker tala om. Jag är rädd att de helt enkelt inte fattade vad de gjorde; att de i det stora hela inte fattade vilka uppgifter som var på väg bort. En inkompetens som förvisso gör att de omedelbart borde bli en före detta regering, men som inte är skäl att ställa dem inför exekutionspatrull.

Jag tänker inte heller ödsla många ord på Jan Guillou, även om det är bevisat att han är KGB-agent och Sovjet-kollaboratör.


Nej, idag skall jag prata om våra så kallade fredsvänner. Fredsvänner som var gång lyckas bli upphetsade över de fredsälskande västländernas övningar i hur man står emot ryssens anstormning, men på något sätt aldrig lyckas nås av nyheten att ryssarna övar invasion i vårt närområde.

Redan i min ungdom på 70-talet var dessa filurer igång. Envetet marscherade de emot västliga kärnvapen och militära samarbeten, medan sovjetiska missiler aldrig orsakade någon som helst protest. Även Olof Palme var igång och kampanjade för ett kärnvapenfritt Europa, en rak kopia av Kremls linje. Och jodå, ryssarna var rätt bra på att finansiera och infiltrera fredsrörelserna.

Var Palme en landsförrädare, då (och där miste jag alla socialdemokratiska läsare...)? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte Palme var Sovjet-agent - däremot finns nog många andra politiker som inte vill att arkiven öppnas. Jag ser flera alternativa förklaringar.

  • Palme kan ha trott att det var viktigare att få bort kärnvapnen än att försvara Europa; bättre röd än död, liksom. Då får jag i och för sig fråga varför han inte lyfte ett finger för att få bort de sovjetiska vapnen. 
  • Palme kan ha ansett att det var i Sveriges intressen att stryka Sovjet medhårs, på samma sätt som socialdemokratin var helt emot de baltiska staternas frigörelse. 
  • Kanske han bara ville hålla sin egen vänsterflygel nöjd med förslag han visste aldrig skulle genomföras, så som S idag gör med vinstbegränsningar i välfärden? 
Hade han levt idag, hade vi kunnat fråga honom. Eftersom det inte går, ska jag vara lite försiktig att ta äran av en död man, när alternativa förklaringar existerar. Pierre Schori, däremot...

Så, käre fredsvän, om du nu tänkt dig ut för att demonstrera emot Aurora: du är en av två saker. Antingen en omedveten nyttig idiot, eller en svensk som agerar emot svenska säkerhetsintressen. Välj själv. Eller välj att protestera emot den ryska aggressionen istället.


George Orwell (ständigt denne Orwell, som Åke Holmberg hade sagt) var inte särskilt snäll emot pacifisterna i de skrifter han publicerade under andra världskriget. Några korta citat kommer här.

Lite allmänt om våra intellektuella tredje vägen-typer som hittar lika mycket fel hos öst och väst:
"...intellectuals who are so fond of balancing democracy against totalitarianism and "proving" that one is as bad as the other are simply frivolous people who have never been shoved..."

Några ord om neutralitet, Sverige ej nämnt men säkert heller ej glömt:
"For there is no such thing as neutrality in war; in practice one must help one side or the other." 
 Vems ärenden pacifisten går:
"Objectively the pacifist is pro-Nazi."
Ett par citat om hur pacifism är en inställning som bara den som skyddas av någon annan kan anse sig ha råd med:
"Pacifism is only a considerable force in places where people feel themselves very safe"
"To abjure violence it is necessary to have no experience of it."
Här kommer han ut som NRA-anhängare:
"...the advantages of arming the population outweigh the danger of putting weapons into the wrong hands."
Ett tänkvärt citat för de inom vänstern som är anti-nazister:
"National Socialism is a form of Socialism, is emphatically revolutionary, does crush the porperty owner just as surely as it crushes the worker."
Till sist är det värt att påpeka att Orwell inte är något ofelbart orakel. Så här tyckte han om kapitalismen:
"It is not certain that Socialism is in all ways superior to capitalism, but it is certain that, unlike capitalism, it can solve the problems of production and consumption." 

1 kommentar:

  1. Hej.

    Problemet kan förstås såhär:

    En del av oss är för saker, och står för saker.

    Andra är primärt mot saker, och står mot saker.

    Den som är för något kan oftast konkretisera sitt principiella ställningstagande till ett 'hur?'.

    Den som är mot något behöver inte göra det; det räcker med att på principiell och därför abstrakt nivå var 'mot'.

    Till exempel är så gott som alla svenskar för att hjälpa flyktingar så bra och effektiv som möjligt. Dessa kan ofta konkretisera och exemplifiera kostnad/nytta-kalkyler samt resonera om hur regelverk och villkor skall se ut för att fungera enligt den abstrakta principen.

    Många är istället mot kontrollerad invandring, mot kostnadseffektiv hjälp, mot identitetskontroll, mot ålderskontroll, mot utvisning av kriminella och snyltare - mot en hel massa saker som inte bygger på rasism eller främlingsfientlighet eller ens snålhet.

    De är detta då de har en abstrakt och principiell (troligen känslomässig) utgångspunkt som inte konkretiseras mot ett fungerande 'hur' i fråga om de uppräknade punkterna. Därav kommer också impulsen att kväva all konkret diskussion eftersom publiken må känna som den passionerade men abstrakte världsförbättraren (Palme) men de tenderar oftast att tycka som den mer realistiske pragmatikern (Fälldin). Nota bene: ingen person är ett perfekt exempel.

    Annat exempel:
    Fridolin: jag skall fixa den svenska skolan på hundra dagar.
    Jag, eller du, eller hundratusentals andra svenskar: hur då?
    Fridolin: handhjärta.
    Vi: ? Wttff?

    Eller nåt liknande. Blockgränsen går idag inte mellan färger eller riktningar utan mellan realism, pragmatism och konkretion på den ena flygeln och med känsloutspel, impulser, och symbolhandlingar på pianot.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    SvaraRadera